Sårbar och skör
Undantaget, det där som inte finns
Ett varv runt i rondellen. Där jag söker tryggheten, ett andra varv där jag söker tillit.
Att jag tycker bäst om att skriva, läsa och skapa saker för mig själv. Att min lycka egentligen är ganska enkel. Den finns i de djupa samtalen och i den totala tystnaden, i närheten till den som älskar mig.
Utan att veta om någon finns kvar här har jag tydligen fått lust att skriva lite igen.
Jag sårar Henne aldrig med flit, den lilla flickan som är jag. Som jag uppmanas hålla i handen och omfamna. Att jag blir den som ska göra det som för andra är så självklart att få och att känna.
När jag förstår att jag sagt något som landat fel, är jag väldigt mån om att rätta till det. Kyss mina tårar, medan jag plockar upp stjärnorna ur rännstenen. Jag gör ett gult halsband av dem till dig, så att du hittar vägen i mörkret. Ibland lite vilse. För mycket riktigt tar vi alla omvägar ibland för att vi tror att det är den mest rätta vägen. Men vi tar oss fram. Vi har ju redan de rätta svaren.
Känner mig sårbar och skör. Var rädd om mig. Jag är rädd om mig.
Behöver en verklighetsflykt. Tips någon??
Jag behöver påminnas om det jag tycker bäst om. Men hur ska jag kunna påminna mig när jag inte tillåts känna det jag inners i hjärtat känner.
