Tankarnas galleri

Jag vill bara skriva av mig om min känsla som jag har inom mig idag.
När en av mina nyfunna vänner hör av sig och tar med fika det värmde mitt hjärta och min själ. 

Sedan har jag en underbar dotter som är guld värt och jag jobbar med en liten bit i taget så med små steg kommer förändring och till det bättre förhoppningsvis 
Kram till er alla som vill ha en <3 

Hjärtat bankar, hjärtat gör ont och i mig har jag totalt gått sönder. 
Kudden blir röd av kristallerna som faller ner från kinderna 

Gråten blir mitt sällskap under natten och värker sönder mig. 

Blundar och försöker finna andetag utan att egetligen lyckas överhuvudtaget.

Solens strålar tränger sig igenom fönstrets glas men de når inte mig. 

I mitt innre bor en smärta och en sorg som dag som natt kväver mig, river mig så att blodet sipprar på insidan. 
I varje andetag jag försöker ta så går jag sönder en bit i taget. Bitar som inte går att reparer eller limma ihop. 

Jag har inte ens mina ord just nu. Det är liksom tomt i hela mig och det är en konstant känsla och ett konstant tillstånd. 

Leendet, skeendet, handlingen, tårarna och det sköra.
Att kvävas att tystas och förbli stum. 

Sökt efter svar, sökt efter sätt att bli hel igen, sökt meningen.

Faller, faller sakta men hårt slår jag mig. Har sökt leendet, rösterna och tryggheten. Det sköra det sårbara och det som skulle få mig att kunna andas lugnt ett andetag i taget.

Jag fick låna en ängel och dess vingar....

Lycka till och tack för allt 

 

Ensam och tomheten har gjort smärtan till ett konstant tillstånd. 
Med vingar gjorda av glas och en själ så skör försöker jag få luft under vingarna men

så omöjligt. Hur lågt jag än sänker garden och hur mycket jag än sträckt mig efter 

dig. Når jag inte, kan inte flyga kan inte nå. Kraschen blir smärtsamt och glaset spricker

och rispar mig så det röda börjar sippra och vingarn blir ännu mer ihopklibbade. 

Cirklar och labyrinter

- Rädslan, svårmodet, sorgen och smärtan. Det värker sönder mig. 
Mörkrets sekunder blir minuter och till slut timmar som läggs på hög. Ljus och skimmer nja det är nog något påhittat. 

Vattnet rinner under broarna men mitt vatten har färgen rött och är trögt och smetigt. Nästan som lera. 
Det går igen i de kristaller som rispar min kind och gör ärr som inte går att dölja. Såren förblir öppna. 
Cirklar och labyrinter, stark och aldrig svag. 

Livet är slut. Jag har lagt ner vapnen slutat strida och givit upp. 

Min tomhet och ensamhet har tagit över och jag ser bara mörker. Modet är slut och min fiende har besegrat mig. 
Ångesten har tagit över och jag hittar inget andetag 

Ensam står jag kvar.. ingen  hör av sig och ingen bryr sig.

Någon gång kan det komma ett usch då men du vet ju att jag tänker på dig...

Såren som blöder som ingen vill se och inte godkänna - det var väl inte så farligt, men vad är det nu då, det finns alltid de som har det värre...
Det är bara att gå vidare - men om jag inte kan - är jag dömd till detta då? Ensamheten och sårbarheten oärligheten och smärtan

Tomt, ensamt och innehållslöst. Finner ingen mening att ens andas längre. Sorgen och smärtan av tomheten värker sönder mig. Tårarna är svårt att hålla borta och mota. Vad har jag gjort för att dömmas till detta hårda straff?

Inte ens orden har jag. Tankarna ekar och jag vet inte hur jag ska hantera och acceptera att mitt liv är fattigt. 

Jag slickar av skeden, lägger den på bordet. Smaken av kaffe, doften av mjukhet och förnimmelsen av värme. I varje del av mig upplever jag detta, men det smärtar och gör fruktansvärt ont då det bara är känslan av saknad och inte mig förunnat. 

För hur lång tid och för hur mycket ska jag betala.

Många säger till mig att det kommer bli bättre men jag har slutat tro och slutat hoppas. Det är en obehaglig tomhet som växer sig större i mig för varje sekund. 

Jag försöker, och jag kämpar varje sekund. 

Studerar mönstret i kaffemuggen. Mönster är förunderliga, oförsägbara och svåra att tyda.

 

Allt som oftast går jag sönder och för varje gång så blir jag ännu mer trasig så som glaset går i tusen bitar med glasskärvor och splitter överallt. 

Jag vet inte hur det är att älskas. Tyngden av den smärtsamma känslan av onåbar bekräftelse är kanske resultatet av det avsakande självskyddet, de gränslösa murarna och den oupnårliga tillgängligheten. 
- Från ingenstans, jag samlar på ord. Tar mig inte ut, labyrintens oformliga mönster och gångar håller mig fången. Mörkret och förtvivlan omsluter mig.

 

Jag skulle vilja bara för en stund få leva och inte bara överleva. 

Mitt liv blev ett undantag, en parantes och inget som jag vill prata om.
Inget blev som jag ville. Verkligehet, oändlighet och trovärdighet. 
Mina känslor vet jag inte om de får ta plats. Dem gör ont och dem smärtar. 
Allt är bara på låtsar, ser mig om kring och undrar vad som hände och när det hände.

Trasig själ, trasigt hjärta och sårat innre

Undantaget, det där som inte finns

Ett varv runt i rondellen. Där jag söker tryggheten, ett andra varv där jag söker tillit.

 

Att jag tycker bäst om att skriva, läsa och skapa saker för mig själv. Att min lycka egentligen är ganska enkel. Den finns i de djupa samtalen och i den totala tystnaden, i närheten till den som älskar mig. 

Utan att veta om någon finns kvar här har jag tydligen fått lust att skriva lite igen.

 

Jag sårar Henne aldrig med flit, den lilla flickan som är jag. Som jag uppmanas hålla i handen och omfamna. Att jag blir den som ska göra det som för andra är så självklart att få och att känna.

Jag behöver påminnas om det jag tycker bäst om. Men hur ska jag kunna påminna mig när jag inte tillåts känna det jag inners i hjärtat känner.

...Att känslan av att  bli överigen är den sårbara  sanningen

Vad hände, hur blev hårdheten så hård och att skörheten blev så skör?

Missförstådd... acceptans, tilltro och tillit

Ilska, frustration och sorg. Jag  vandrar runt i tankarnas galleri. Plockar ner en tavla, tittar på möstret och på bildensom visar sig. I spår i streck i linjer. Som en labyrint med utspridda pusselbitar. 

-  Att bli förstådd innebär att den andre inte förminskar MIN känsla eller tanke.

 

Genom lyssnade, stöttande och ord på vägen. Tilltro att kunna säga det du i hjärtats innersta vill utan att försköna, putsa till eller tvånget att såga till pusslebitens oformliga kant.  

När jag med ärlighet kan säga något och få acceptans för den jag är utan att bli ifrågasatt. När min känsla och mina ord mottas med ett, jag finns för dig eller dialogen i tanken.

 

 

De spröda vingarna så sköra. Med kraft som inte finns försöker jag med hjälp av dem flyga och få fri luft. 

Paniken river i mig och luften är slut och jag känner mig även denna dag besegrad.

Det skär som knivar i mig. Hjärtat går i tusen bitar och tomheten växer inom mig.
Jag kämpar med klumpen som blir av tårarn asom bränner bakm ögonlocken.
Varför VARFÖR???

Jag finner inte orden 

 

Det är tyngden i det osagda, det hemlighetsfulla. Tyngden bäddar in ord som inte sägs, känslor som förnekas och mod som är slut i det fördolda.

Låt de skira sköra tårana falla. 

Inom mig är det en kamp och sorgen har tagit över hela mig. Jag vandrar runt som ett skal och den enda känsla jag känner är hopplöshet.
Ensamheten, och då menar jag både den rena fysiska ensamheten och den påtagliga brutala ensamheten som blir till ett stor svart hål inom som bara blir svartare och djupare.

Ångesten förgör mig och bankar sönder mitt bröst och krossar mitt hjärta. Kraften är slut och önskan om att bara somna har ett hårt grepp om mig. Tomt tittar jag ut genom fönstret och smärtan är brutal

Åt helvete med allt!