Vart tog alla ni vägen
Ensam står jag kvar.. ingen hör av sig och ingen bryr sig.
Någon gång kan det komma ett usch då men du vet ju att jag tänker på dig...
Såren som blöder som ingen vill se och inte godkänna - det var väl inte så farligt, men vad är det nu då, det finns alltid de som har det värre...
Det är bara att gå vidare - men om jag inte kan - är jag dömd till detta då? Ensamheten och sårbarheten oärligheten och smärtan
Tomt, ensamt och innehållslöst. Finner ingen mening att ens andas längre. Sorgen och smärtan av tomheten värker sönder mig. Tårarna är svårt att hålla borta och mota. Vad har jag gjort för att dömmas till detta hårda straff?
Någon gång kan det komma ett usch då men du vet ju att jag tänker på dig...
Såren som blöder som ingen vill se och inte godkänna - det var väl inte så farligt, men vad är det nu då, det finns alltid de som har det värre...
Det är bara att gå vidare - men om jag inte kan - är jag dömd till detta då? Ensamheten och sårbarheten oärligheten och smärtan
Tomt, ensamt och innehållslöst. Finner ingen mening att ens andas längre. Sorgen och smärtan av tomheten värker sönder mig. Tårarna är svårt att hålla borta och mota. Vad har jag gjort för att dömmas till detta hårda straff?
Inte ens orden har jag. Tankarna ekar och jag vet inte hur jag ska hantera och acceptera att mitt liv är fattigt.
Låset på kedjan
Låset på hjärtat var inte av yttersta dignitet. Du lyckades stjäla dig plats som den tjuv du är utan att tänka på mina känslor.
- Du tog det du ville, slet upp alla lådor och lämnade allt i en enda röra.
Den ansvariga för återuppbyggandet har lagt sig ner, stängt av och vet ej om hon återkommer.
Sorgfjärilsens vassa vingslag
Sårad... jag, tror du jag är kär i dig på något sätt eller? Jag hör mig själv i samma andetag som jag uttalar orden högt och väntar på en reaktion en känsla ett agerande.
- Blindgå, du ska lära dig med hjälp av famlande i mörkret i det fördolda med verktyg och minnen.
En känsla i taget ett agerande i sänder. Den verkliga verkligheten. Det smärtsamma och det onda de hårda slagen.
Svartsjuk... avundsjuk vad är skillnaden egentligen
Tavlan, som tas ner i denna natts vandring i labyrinten i galleriet. Den är målad med osynliga penseldrag och genomskinlig färg.
Rusar inte, springer inte. Står kvar, blottar min ärrade själ. Åter känner jag sorgens fjärilar och dess sylvassa vingslag innuti.
- Blindgå, du ska lära dig med hjälp av famlande i mörkret i det fördolda med verktyg och minnen.
En känsla i taget ett agerande i sänder. Den verkliga verkligheten. Det smärtsamma och det onda de hårda slagen.
Svartsjuk... avundsjuk vad är skillnaden egentligen
Tavlan, som tas ner i denna natts vandring i labyrinten i galleriet. Den är målad med osynliga penseldrag och genomskinlig färg.
Rusar inte, springer inte. Står kvar, blottar min ärrade själ. Åter känner jag sorgens fjärilar och dess sylvassa vingslag innuti.
Ingen ende och inget slut
Nätterna förföljer mig med drömmar och en saknad som värker i hela min kropp. Jag vet att det är förgäves jag vet att jag aldrig kommer få dig. Men varför kommer jag inte loss.
Att ständigt må illa att ständigt må, att gå runt som ett töcken,
DÖ DÖ DÖ, jag vill men vågar inte.
Sammla kraft klä på dig och möt honom som mitt hjärta saknar, med vetskapen att aldrig aldrig få.
Det finns dem som gjort mig illa och som utnyttjat mig genom min historia. därmed stal de mig och mitt mod. Ni tror ni känner mig och ni tor jag finns...
- Lyssna, och känn och förstå.
Mig som ingen känner och ingen ser. Jag som knappt vill andas mer. Jag måste på riktigt andas och resa mig och gå trots sirap och tjära under fötterna. Ni har mig i ert allierade grepp i er egen känsla på er egna väg och den väg som är tom och kall.
Väver samman
Toner som berör skapar en sång som söker sig djupt in i det djupaste det innersta och det mörka.
En fantasi en verklighet en bok en historia och en saga. Orden blir till bilder bilder blir till verklighet och sanningen gör ont värker sönder och smärtar.
Med vingar taggiga och vassa flyger de fjärilarna som skapar tårarna som fryser till is på din kind.
Hoppets gnista och ljusets tro, bortom det oändliga, bortom det mörka och i modets förväntan, gnistan som berör din själ av sorgens röda.
I landet för länge sedan och i det gåtfulla ses hon som bär på himlens och tillika min sorg och min sanning
--// Heléne
En fantasi en verklighet en bok en historia och en saga. Orden blir till bilder bilder blir till verklighet och sanningen gör ont värker sönder och smärtar.
Med vingar taggiga och vassa flyger de fjärilarna som skapar tårarna som fryser till is på din kind.
Hoppets gnista och ljusets tro, bortom det oändliga, bortom det mörka och i modets förväntan, gnistan som berör din själ av sorgens röda.
I landet för länge sedan och i det gåtfulla ses hon som bär på himlens och tillika min sorg och min sanning
--// Heléne
Dagbok
Panikångesten river sönder mig!!
Ligger i sängen utan någon som helst ro.
Hoppas få sova lite lite.
Allt gör så smärtsamt ont.
Min kropp har stängt av!
Nattens smärta
- Vet ni? Jag samlar orden igen. På olika ställen, med olika färger. Men med samma känsla.
Jag har varit här förut. Fast ÄNNU är inte botten nådd. Omkring mig andas ni, lever och finns. Jag finns, men likt ett genomskinligt tunnt eko.
Minnet av det vackra flytet ihop i floden med töcknets dimma. Orden finns i mina tankar av flykt mot friheten.
I sekund på sekund påminns jag av längtan av att få nå mitt hjärtas längtan.
Intensivt bränner beröringen, förnimmelsen av tanken den skänkte.
I ett stjärnstoft irrar jag runt. Blundar hårt och försöker tänka bort.
Varje sekvens av dig gör sig påmind.
Vill glömma, sova och inte vakna
Nog känner jag att jag lever
Jag reser mig upp ur paniken. På något sätt sätter jag mig upp och lutar min trötta kropp och mitt sargade innre mot väggen som sägs ska bära mig.
Ljudet av rösten, känslan av andetagen vilja av ärligheten slår hårt.
Jag ripsar mig mot kinden, låter det svida och känner smärtsamt det onda. Mitt i det så stormar längtan efter dina smekande fingrar och din blick som får mig att smälta.
- Den där obärhärtiga längtan efter kärlekens närhet och betydlesen av ömheten värker sönder mig.
Ljudet av rösten, känslan av andetagen vilja av ärligheten slår hårt.
Jag ripsar mig mot kinden, låter det svida och känner smärtsamt det onda. Mitt i det så stormar längtan efter dina smekande fingrar och din blick som får mig att smälta.
- Den där obärhärtiga längtan efter kärlekens närhet och betydlesen av ömheten värker sönder mig.
På kanten av branten
På spetsen av udden försöker jag balansera. Balansera i hoppet, det förträgna som försvunnit. Det som inte är mitt.
Ljudet av andetag som andas och längtan efter äkthet får mig på något sätt att inte hoppa.
- jag trodde botten var nådd för länge sedan. Men så var det inte.
Vägen har nått sin ende, sitt slut. Sekunder går och tickar förbi. I ett töcken av ångest, mörker och djup.
Framför mig låg dem i salig blandning i många färger.
Men jag fyllde kvoten av dåligt samvete och obotlig sorg istället för att kliva över gränsen.
- Gå men stanna. Låt mig få andas, låt mig få vara och håll mig hårt. Så hårt så jag inte kan fly.
Vart är ni, vart tog ni vägen?
Ljudet av andetag som andas och längtan efter äkthet får mig på något sätt att inte hoppa.
- jag trodde botten var nådd för länge sedan. Men så var det inte.
Vägen har nått sin ende, sitt slut. Sekunder går och tickar förbi. I ett töcken av ångest, mörker och djup.
Framför mig låg dem i salig blandning i många färger.
Men jag fyllde kvoten av dåligt samvete och obotlig sorg istället för att kliva över gränsen.
- Gå men stanna. Låt mig få andas, låt mig få vara och håll mig hårt. Så hårt så jag inte kan fly.
Vart är ni, vart tog ni vägen?
Smärta
Smärtsamt sorgemodigt går jag genom rummen med de kala vita väggarna.
Tavlorna som hänger där, är lika genomskinligt osynliga som jag, som det svarta hårda kriget innuti min kropp.
Hudlös, trolös och övergiven sätter jag mig mitt på golvet i ett av rummen jag gått igenom. I min övergivenhet längtar jag efter annat, längtar efter modet att göra slut. Slut på helvetet, slut på det icke liv jag lever.
Innuti mig river paniken och ångesten sönder mig, drivs av den smärtsamma saknaden och känslan av tomhet. En tomhet som skär sönder mitt hjärta.
Den vackra närheten blir som ett hån, lindar in mig klibbar fast mig i minnet. Minnet av ögon som klär av, fingrar som berör och andetag som smeker. Det sköra blir för skört och bildar skärvor i glaset. Rädslan tar vid och tillåter njutningen bli ful.
Tavlorna som hänger där, är lika genomskinligt osynliga som jag, som det svarta hårda kriget innuti min kropp.
Hudlös, trolös och övergiven sätter jag mig mitt på golvet i ett av rummen jag gått igenom. I min övergivenhet längtar jag efter annat, längtar efter modet att göra slut. Slut på helvetet, slut på det icke liv jag lever.
Innuti mig river paniken och ångesten sönder mig, drivs av den smärtsamma saknaden och känslan av tomhet. En tomhet som skär sönder mitt hjärta.
Den vackra närheten blir som ett hån, lindar in mig klibbar fast mig i minnet. Minnet av ögon som klär av, fingrar som berör och andetag som smeker. Det sköra blir för skört och bildar skärvor i glaset. Rädslan tar vid och tillåter njutningen bli ful.
söka tröst
Du satte kniven i min rygg gav dig av och gick över gränsen. Tror aldig vi kommer tillbaka. Jag ser dig genom filter genom ord genom lögner genom eget sökandet. Jag blev den som av rädsla närde dig gjorde mig till den du ville. Visade alla mina sår alla mina ärr och allt blod. Du förådde mig och jag tillät dig
Bortvald
.... igen av en person som jag givit allt.
Aldrig...
...mer. Jag är har älskat så mycket så innerligt och så ärligt!
Minna innersta känslor minna innersta tankar har styrt mig åt det håll som ändå var helt rätt.
Det gör så ont det värker fullkommligt sönder. Kanske inte så bara för sakens skull. Men ändå...
Har aldrig kunnat begära har aldrig kunnat kräva aldrig äga aldrig säga min aldrig hört ordet älska.
Jag känner mig i själen så lurad så bortgjord och så sviken. Jag äger känslan och kanske gör den extra ont
för att lärt mig att känna.
"Jag utför ett expirement" fint bra men jag har ingen lust att ingå i det. Dra åt helvete!!
Minna innersta känslor minna innersta tankar har styrt mig åt det håll som ändå var helt rätt.
Det gör så ont det värker fullkommligt sönder. Kanske inte så bara för sakens skull. Men ändå...
Har aldrig kunnat begära har aldrig kunnat kräva aldrig äga aldrig säga min aldrig hört ordet älska.
Jag känner mig i själen så lurad så bortgjord och så sviken. Jag äger känslan och kanske gör den extra ont
för att lärt mig att känna.
"Jag utför ett expirement" fint bra men jag har ingen lust att ingå i det. Dra åt helvete!!
Kär var det sista jag ville bli
.... i mig snurrar allt tankar förnimmelser ord förväntningar och känslor.
Känslor av den röda sorten känslor av den svarta sorten känslor av tomhet genomskinlighet och förundran
Inte alls nöjd med att livet gavs mig åter att jag inte lyckades fullfölja inte heller denna gång blev utgången den jag i hjärtat ville.
Modet hoppet och tron är slut egentligen vill jag inte ens andas.
Jag förtränger och döljer packar ner djupt långt innuti mig.
Känslor av den röda sorten känslor av den svarta sorten känslor av tomhet genomskinlighet och förundran
Inte alls nöjd med att livet gavs mig åter att jag inte lyckades fullfölja inte heller denna gång blev utgången den jag i hjärtat ville.
Modet hoppet och tron är slut egentligen vill jag inte ens andas.
Jag förtränger och döljer packar ner djupt långt innuti mig.
Jag lever...
Planen höll inte och allt blev helt fel och konstigt.
Jag lever men vill inte men så länge man säger rätt saker så är det bara så att inget görs
inget görs ändå det kan jag lova er...
Jag lever men vill inte men så länge man säger rätt saker så är det bara så att inget görs
inget görs ändå det kan jag lova er...
I dont know... someone
Du talar om en törst som finns i din kropp i dina andetag och i hela dig
Men jag kan lova dig....
I dont know but someone does.
Kraften är slut orken finns inte och jag är mest för att jag inte ens klarar av att göra ett
snyggt avslut.
Gråten tyrcker innuti och spränger hela hjärtat tillsammans med tomhetens eko det tysta
det mörka.
Tänk om klockan kunde slå klart sluta ticka liksom
Men jag kan lova dig....
I dont know but someone does.
Kraften är slut orken finns inte och jag är mest för att jag inte ens klarar av att göra ett
snyggt avslut.
Gråten tyrcker innuti och spränger hela hjärtat tillsammans med tomhetens eko det tysta
det mörka.
Tänk om klockan kunde slå klart sluta ticka liksom
like a beautiful illusion
... utanför fönstret glittrar solens strålar och värmer säkert i vårens nyspruckna knoppar.
Önskar värmen kunde nå in i mitt hjärta och i mitt innersta.
Men det tar emot och det tar stopp. Egentligen borde jag le och må ganska bra och känna mig lite nöjd...
men jag kan inte. För sorgen är för svårhanterlig och smärtan gör för ont och värker sönder...
...likt en vacker illusion finns mina tankar och mitt sinne i mina ögon tränger tårar men jag väljer att svälja dem
bädda ner dem och trycka ner dem i stjärnaskarna
Orden, funderingar och tankar snurrar men jag kan inte säga något så jag gör liksom som med tårana
Jag vänder mig om
Jag vänder mig om i min trötthet i min saknad i min tomhet.
Med en blick som söker ´med en panik som skakar och griper tag
om hjärtat och mitt innre.
Jag ser ut i det tysta i det mörka i det tomma.
En gång älskade jag en gång fann jag mening med varje andetag jag tog
en gång fann jag en gnista av tro och hopp men allt har försvunnit.
Jag har en vän som så står mig så nära och försöker allt han förmår att få mig
vara kvar i detta liv i andetagen jag tar men jag kan inte hantera inte ta emot
eftersom livet har sagt upp kontraktet med mig eftersom jag liksom bara vill att
det tar slut.
Med en blick som söker ´med en panik som skakar och griper tag
om hjärtat och mitt innre.
Jag ser ut i det tysta i det mörka i det tomma.
En gång älskade jag en gång fann jag mening med varje andetag jag tog
en gång fann jag en gnista av tro och hopp men allt har försvunnit.
Jag har en vän som så står mig så nära och försöker allt han förmår att få mig
vara kvar i detta liv i andetagen jag tar men jag kan inte hantera inte ta emot
eftersom livet har sagt upp kontraktet med mig eftersom jag liksom bara vill att
det tar slut.
En liten liten boll
Likt en liten boll sitter jag ihopkrupen och vaggar fram och tillbaka...
Försöker att välja livet försöker att se en sekund framför mig
Men jag finner ingen mening till detta helvete och denna tomhet och ensamhet.
Att allt rinner genom fingrarná, jag ser inte längre är så yr och ett illamående
med metallsmak och panikångest som river mitt innre
Ska det vara så här
Vilken väg går man när ingen karta finns
Alla tittar så konstigt på mig alla stirrar och tycker jag beter mig märkligt.
Jag andas inte som vanliga människor jag andas liksom inte alls, jag rör mig konstigt och otryggt kan liksom inte
sitta still en sekund.
Jag suddar varenda bokstav, skriver dem en gång till. Försöker men når inte fram.
Tysteheten och de tomma kala väggarna skriker mot mig, låter inte det ganska kontigt egentligen...
tysthet som skriker
Jag sitter mot väggen försöker att känna att den är kvar, i mitt knä ligger mitt
gröna monster som min älskade dotter har sytt till mig.
Henne som jag älskar så att hela jag saknar, att inte orka att inte vara eller nå
Kartan har jag tappat och fotfästet likaså vilket gör att jag är en vilsen själ på flykt.
