Tankarnas galleri

Ge mig rätten ge mig modet och ge mig kraften.

Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt igen och igen och igen. Och hela tiden kommer jag fram till samma sak hur mycket jag än ljuger hur mycket jag än försöker och hur mycket jag än förtränger så vet jag sanningen. Hur jag ska förmedla den däremot vet jag inte och det är det som gör mig så olycklig och tom.

Varför vågar jag inte. Varför gör jag inte det jag helst av allt i hjärtat vill?

Samma tomhet och samma sköra mörka innre. Tankarna är många hur jag ska göra hur jag ska våga och varför jag inte gör något.

Jag kan inte själv greppa eller förstå känslan som jag har.

Sorg och saknad ensamhet och tomhet känslor som gäckar mig ständigt. De lämnar mig inte ifred en sekund.

Modet sviker mig i alla avseenden. Hoppas och tro vilja och känna. Orden flyter och jag med dem.

Vad är vilja vad är önskan och vad är genomförbart? Ingen aning.

Den som gav mig livet önskar jag skulle få veta vilken björntjänst de gjorde mig.

Att känna och sakna någon som är onåbar.

Vem gav rätten att livet skulle få behandla mig så illa.

Du är överallt, i minnen i bilder  i drömmar och i önskan. I hopp och förtvilan. I sorg och saknad. Du gräver hålet och tomheten djupare. Skör är tråden som jag balanserar på.

Det blev osamhanängade och bara massa ord...

Ingen bättring och ingen förändring. Trots det så flyr tiden mig.
En tung kväll med mycket tårar.

Tomheten har blivit värre och tankarna fler, tankarna på att förändra på att fly på att ge upp.

Vilken befrielse