Tankarnas galleri

En stjärna av guld, det borde jag få. För det jag gjort, för det jag klarat av.

- Jag kan vara stolt, det borde jag vara.

Resan jag gjort, skulle ingen behöva göra. Men jag gjorde den. Klev på tåget vid

helvetets station. Satt kvar, station efter station. Såg inte alltid riktigt ut genom fönstret.

Missade det förbipasserade landskapet.

Jag har varit nere på noll, nere för räkning. Många gånger, men jag har varje gång klamrat mig fast.

Tagit tag i det sköra, den glastunna tråden.

- En resa genom halva livet. Att vända om, titta bakåt, gör ont. STOPP. Jag drar i nödbromsen,  måste få luft.

Jag tar det från början, igen. Kanske går tåget långsammare, sikten blir klarare och känslan ärligare.

Det är som att stå i mitten av tågrälsen, med oron att tåget kör över mig, att det inte hinner bromsa in. Men i

samma tanke, i samma känsla och på samma gång står jag precis bredvid utan att synas. För skymmningsljuset är för svagt. Min röst för stum för att någon ska höra mig, mitt rop på hjälp att överleva tågets tyngd.

- Jag har älskat för hårt, jag har älskat för stort. Skadat mig och slagit mig.