Tankarnas galleri

En plats att vara i och på. Tryggt och säkert. Stilla och lugnt

Ro för sinnet, ro för själen?

 

Aptaibubblan, i den ligger jag som en hoprullad klump.

Cirklar, labyrinter, hårdhet. Det jävliga, det förbannade tysta ekot.

Känna, nej. Helst inte. För vem ska jag göra det, för vem ska jag le och visa mig?

 

I geggan av leran på botten, med gruset blandas det salta. Jag når inte, jag räcker inte fram.

Inte heller når jag upp, så jag gömmer mig. Skriker men hörs inte. Det blir ännu mer tyst och ännu mer hårt.

Jag slår mig och blöder men det syns inte för det är osýnligt blod. Men likväl är det klibbigt, geggit blod som

fjärilar med trasiga vingar slåss i, de slåss i mitt innre om att få smeta ut det.

 

Jag lägger handen för munnen för att kväva ljudet från min gråt. Gråten som värker sorgen och smärtan.