Minnen som läggs till i känslornas hav
Ångesten gräver sig ännu djupare ännu längre ner.
På golvet ligger jag och slåss med ångestens illamående och dess metallsmak i munnen. Skriker och gråter. Hur många gånger till ska djävulen ta min kropp i besittning? Göra mig så kraftlös att jag till slut kommer ge upp. Bli besegrad av helvetets vakter och monster.
Jag krälar i min egen förtvivlan, i tårarna som rinner som blod från ett öppet sår. Ska livet vara så här? Ekot i tomheten värker.
Blundar hårt, skriker högt, skälver i hjärtat i själens sorg.
Den jag är nu är, är en skugga av ett tomt genomskinligt skal. Kryper längst upp i hörnet, gömmer mig från smärtan. Men lyckas inte. Den finner mig och slår mig sönder och samman.
Förgör mig, trasar sönder mig och gör mig till brottsling för handligar jag aldrig någonsin begått. Ändå bestraffas jag hårt och brutalt.
Minnen som läggs tll i känslornas hav. Havet där jag slungas ut och ska simma tills jag når stranden. Hur fan tänkte ni??
Kommentarer
Trackback
