Jag har aldrig vågat....

Det går dagar, det går nätter och det går ett liv. 
Kampen i mig, dragkampen och smärtan. Mina känslor, min sorg och min sanning. Valen har allt som oftast inte varit mina egna utan andras för att passa in för att inte bli bortvald.
Ledsen och rödgråten. Livet gör sig påmint men jag vill inte hänga med det längre. Är så trött och tömd. 
Att vara den som står där kvar. Att i otrygghet finna trygghet är inget jag önskar någon. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0