Tankarnas galleri

Blått är färgen, blått är djupet.

Känslan av tomhet och hopplöst otröstligt kämpande. Bottenlös sorg och smärtsam ensamhet.

Varje steg jag tar bli till ett virvarr av taggtråd som lindar in mig, snärjer mig och gör mig till undantaget. 

- I min enfald trodde jag att jag skulle få chansen. Fast mark under fötterna, fri luft under vingarna.

Tittar tomt ut, minns alla svikna löften. Alla andetag jag försökt ta utan att förteget kämpa för känslan av att bara ge upp. Blunda och falla.

Rädslan bäddar in min sargade själ. Mina stulna leenden, mina lögner av att ha ro, att stå ut och finna lugnet.

 

- Jag låser upp min bok för orden. 

Önskan att kunna göra det gjorda ogjort. Att göra om och göra rätt.

Dagen blev som alla de andra som läggs på hög. Som läggs åt sidan för nästa. Paniken  river i mig och kraften är på lånad tid.

De endlösa dagarna som jag vill bli fri ifrån. Striden tar inte paus, striden och den lönlösa kampen. 

Klockan tickar på min arm och lika mycket som jag längtar efter att tiden, dagens tilldelade timmar ska rinna ut. Lika rädd är jag för natten. Att behöva slåss för det som för andra är så självklart. 

 

- Varför?

Jag flyr i tanken. Varför just jag, eller kanske mer rättvist. Varför INTE jag. Bara lämna mig och låt mig vara. Ge mig den ro jag önskar, 

 

Låset på hjärtat var inte av yttersta dignitet. Du lyckades stjäla dig plats som den tjuv du är utan att tänka på mina känslor.

- Du tog det du ville, slet upp alla lådor och lämnade allt i en enda röra.

Den ansvariga för återuppbyggandet har lagt sig ner, stängt av och vet ej om hon återkommer.