Tankarnas galleri

Ligger här i min säng igen. Underligt, sorgsamt och ensamt. Saknar dig vid min sida. dina fingrar som smeker min rygg. Tar mina minnen, sparar varje sekund och försöker få ihop dem till en helhet. Undrar om allt är förstört eller om vi kan se dagens ljus åter tillsammans. Kanske jag aldrig får veta det, men i mina drömmar skriker jag efter dig! Jag använder detta som en typ av dagbok. Känns skönt att bara skriva av sig även om inte ens en bråkdel av mina tankar kommer ner. Dagen har flutit på. Tanken är att Enghla och jag ska åka upp till mamma i morgon. Känns både bra och dåligt. Lite miljöombyte kanske är bra. Men tanken på att jag ska ha Enghla i två veckor nu känns främmande och tung. Hur kan man känna så inför sitt eget barn. Har inte ens dåligt samvete. Vet att hon har det bättre hos sin pappa just nu. Har delat eftermiddagen och kvällen med dem. Svår balansgång. Trodde faktiskt det skulle kännas jobbigare än vad det gör. Kanske är det för jag nu har lagt all ilska bakom mig och förlikat mig med tanken på att vi inte är en familj längre. Och att jag ÄLSKAR en man som jag gav allt till. Visade mig så sårbar och öm inför. Han kastade bort allt. Trodde vi hade något särskilt, något som inte gick att förstöra. Laga glaskärvorna som splittrats, lima ihop med kärlek och ömhet. Nu måste jag sova om jag ska orka köra 60 mil imorgon. Hoppas jag orkar och att det går bra.