Tankarnas galleri

Snurrar runt runt, virvralr som snöflingorna utanför fönstret. Önskar jag fick landa lika mjukt som de. Jag hatar mig själv som klistrar på det där jävla leendet och låtsas att jag mår jätte bra och att allt är på topp. Glöm det! Det är en förbannand lögn. Inom mig är jag svart som natten och hoppas mer och mer för varje sekund att livet ska ta slut. Konspirerar med mig själv om hur jag ska göra hur jag ska lyckas. Det jävliga är att jag förlorar min dotter och hon förlorar mig. Orkar inte ens skriva torts att jag inom mig har så mycket som jag skulle vilja dela med mig av. Finns det något slut på detta. Brottas med känslan av att älska någon som inte förstår och så gör jag det igen anpassar mig men mår så dåligt av det och vet inte hur jag ska förklara detta. Vrider och vänder på allt. Men kommer fram till samma sak. Jag saknar dig att hålla i handen att dela glädje, sorg, skratt och gråt med. Det där lilla extra. Att få se in i dina ögon och säga jag älskar dig och få det tillbaka. Det var så i början mellan oss och då trodde jag verkligen att det var äkta men nu vet jag inte. Vågar inte fråga utan spelar med i detta spel också. Trots att det gör mig så illa och gör så ont. Allt ska vara på dina villkor IGEN! Jag vill bara skrika; jag finns också och vill också saker. Jag är en drömmare och hade hoppats att jag skulle landa rätt, ha hittat den man som faktiskt vill lika mycket som jag för så var det i början men de rosa molnen flög snabbt förbi. Trött trött och vill inte. Sitter i min ensamhet och har bara glott hela dagen sen jag kom hem. Ledsen och åter ledsen. Hur jag än gör och vad jag än vill så anpassar jag mig alltid. Klamrar mig fast vid något som jag inte tror eller rättare vet kommer göra mig mer illa om jag inte fattar mitt beslut och säger rakt ut men jag VÅGAR inte. Vem har sagt att livet ska vara rättvist. Men har jag inte haft nog är det inte min tur snart att bara få flyga med bli omhändertagen och lyssnad på. Att någon förstår mig och hur jag känner det. Är jag verkligen så jävla omöjlig och svår att förstå. Det gick lätt att skriva idag men får inte ner det jag vill egentligen. Vem kan ge mig mod styrka och kärlek. Värme och trygghet? Isblocket som jag står på smälter sakta och snart är det inte mycket kvar. Då får jag börja simma i det kalla vattnet. Det vatten som redan omsluter mig med sin kyla. Hur mycket ska man ge av sig själv innan det är dax att ge upp? Nu sitter jag här igen med tårarna trillandes och med en besvikelse till i ryggen! Inte ikväll heller. Åter blev det på hans villkor.