Ett virrvarr av hopplöshet
Någonstans måste man göra av sina tankar och minnen, men vart...
Ingen bloggare egentligen men tänkte att detta kanske kunde vara ett av sätten att få lite ordning i tankarnas kaos.
En känsla av att inte vilja finnas eller inte vara med rotar sig allt djupare inom mig. Att bara ge upp och få lägga allt till handlingen. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte.
Osäkerhetskänslan växer inom mig. Alla frågor och undringar som bara vill ställas men som jag inte får fram vare sig till den man jag älskar eller till den som jag har älskat- och förmodligen gör rätt mycket fortfarande. Inom mig slåss tankar och känslor om att vilja hata men ändå inte kunna.
Vill ha tillbaka den man jag trodde jag skulle kunna dela mitt liv med- pappa till min älskade dotter. Eller vill jag inte. Hur kunde allt bli så fel och vad var det som hände.
Var finner man glädjen till dagen när ingenting längre är smärfritt utan bara en kamp.
Den glada tjej som klistrar på sitt leende o försöker ljuga för omgivningen men jag tror inte jag lyckas så bra längre. Jag ger efter och låter tårarna trilla och hopplösheten får ett krampaktigt tag om mig.
Skulle bara vilja skriva och skriva men hur länge orkar ni läsa?
Ingen bloggare egentligen men tänkte att detta kanske kunde vara ett av sätten att få lite ordning i tankarnas kaos.
En känsla av att inte vilja finnas eller inte vara med rotar sig allt djupare inom mig. Att bara ge upp och få lägga allt till handlingen. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte.
Osäkerhetskänslan växer inom mig. Alla frågor och undringar som bara vill ställas men som jag inte får fram vare sig till den man jag älskar eller till den som jag har älskat- och förmodligen gör rätt mycket fortfarande. Inom mig slåss tankar och känslor om att vilja hata men ändå inte kunna.
Vill ha tillbaka den man jag trodde jag skulle kunna dela mitt liv med- pappa till min älskade dotter. Eller vill jag inte. Hur kunde allt bli så fel och vad var det som hände.
Var finner man glädjen till dagen när ingenting längre är smärfritt utan bara en kamp.
Den glada tjej som klistrar på sitt leende o försöker ljuga för omgivningen men jag tror inte jag lyckas så bra längre. Jag ger efter och låter tårarna trilla och hopplösheten får ett krampaktigt tag om mig.
Skulle bara vilja skriva och skriva men hur länge orkar ni läsa?
Kommentarer
Trackback
