Glittrande hav och brinnande eld
Mot min hud känns den sträva klippan vi låg på en försommardag. Inom bränner bilder liksom solens strålar brände min kropp den dagen. Jag kisade ut mot ett glittrande hav med dig tätt intill och kände lyckan dra in mig i sin famn. Jag vet att vi avslutade kvällen i ren romantik, efter en lång dag och hisnande minnen. Kan man må så bra, kan man ha en man som älskar en så... tydligen inte så länge. I soffan drog du mig tätt intill snusade i mitt hår och jag smekte ditt ansikte som hade stänk av solen.
Dina kristallblå ögon, du va min en gång och jag gav dig hela min själ.
Nu skälver hela min kropp, hela mitt innre. Jag är är så RÄDD! Jag vill inte mer orkar inte mer. Jag skakar och skriker finner ingen mening. Att sova, att somna att vakna. Ge mig ett skäl till vad allt detta helvete leder.
Ingenting glittrar längre, Mina steg mina handligar hela jag, vad finns det för mening? Jag lät mig luras, kär i kärleken eller kär i dig. Det vet jag själv. Har försökt att lura mig men det går inte.
Jag har saknat, förnekat och saknar igen! Hur stävjar jag orkanen som blåser, hur släcker jag elden som bränner min själ.
Vägskälen har varit många, trodde i min enfald att jag kommit till ett där jag visste att jag inte behövde välja igen. Vägvalen var slut men jag misstog mig.
Jag välkomnar paniken och ångesten. De vet i alla fall att de har en vän!
