Tankarnas galleri

Tiden gick, dagen försvann. Trodde jag inte i morse när jag i vild panik slog upp mina ögon. Den obehagliga känslan av ångest och panik grep tag i mig innan jag ens hann förstå att det var morgon. Vet inte varför jag tvingade upp ögonen. Vill ju egentligen inte. Alla mina insikter och alla mina tankar så skrämmande och läskiga. Svårt att ta på och svårt att förstå att jag överlever varje dag. Men utan min livlina skulle jag inte klara av livet, vet inte för hur länge hon kan komma till mig en stund varje dag. Blev så arg ikväll, förstår inte varför jag trodde att Anita hade ändrat sig. Förlåt att jag säger det men det måste vara något fel på henne, hon verkar också bitter över livet. Hur var det hon uttryckte sig... Helén nu måste du förstå att du inte kan vika undan om det blir lite jobbigt, om folk ställer konstiga frågor eller säger saker som inte du gillar. Jag är så j-la trött på henne. Jag har ju alltid en förmåga att göra det som hon sa, inte kunna ta om det är något som är jobbigt. Ursäkta fan hon vet inte vad hon pratar om. Jag ska säga det till min livlina imorgon. Nu har jag iaf bestämt mig att inte ringa Anita något mer på ett tag. Hon suger så mycket enerig fast hon inte förstår det själv. Skulle kunna skriva en roman om hur hon har behandlat mig och vad hon säger om och till mig. Men stopp nu räcker det!! Våren var som vackrast när du kom till mig, synd att jag inte hade facit i hand. Sommarkvällarna på balkongen, delade på en flaska vin skrattade, kysstes och bara njöt av varandra. Jag sjönk in i dina vackra ögon. Jag har mycket som jag ska skriva i min bok imorgon. Har pratat, pratat och pratat idag kommit fram till en del saker som jag vill få ner. Med hösten kom en sorts tomhet och med december kom en total tomhet. Du tog allt och lämnade mig kvar i ett kaos.