Tankarnas galleri

Jag visste inte att livet var så hårt, att hjärtat kunde blöda så. Vilsen och rädd i min egen förtvivlan mina egna tankar om hopp och tro.

Men de är aldeles för mörkt för att det ska synas någon ljusning än. Murarna tar lång tid att bygga upp, de murar jag bad att du inte skulle rasera. Varför rev du dem ändå och lämnade mig kvar?

En bråkdel av en sekund och allt kommer över mig. Det hugger till och den sten jag nyss la krossas till små bitar när den faller. Måste hitta en ny, famlar runt och skär mig och skrubbar mitt inre.

Hittade ingen så jag sätter mig ner och gråter. Salta tårar trillar sakta. Oförmögen att resa mig kryper jag ihop till en boll och låter det göra ont utan att kunna stå till svars.