Länge sen!

Har så många kvällar tänkt jag skulle skriva några rader men det är ju som det är.

Tillbaka är ångest panik och ensamhet. Önskan om något annat önskan om att återta mitt liv där jag får andas och får ett inre lugn.

Men jag kämpar på och ger inte upp hur gärna än jag vill. Släcka ljuset och aldrig mer tända. Tanken är så otroligt nära och viljan finns trots det positiva som hänt. Men balansgången är svår mellan trygghet och panik. Lutar mest åt panik som vanligt.

Trodde jag skulle slippa att vakna med min bästa vän men nä hä det gick ju inte alls. Varför går det inte att släppa och varför går det inte att bara radera ut.

Nej för att min dotter är den som får betala mest. Jävla skit!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0