Trodde inte

Trodde inte att jag skulle sakna så mycket. Men i varje andetag, i varje sekund och i varje minne finns du. Varför gör det så ont och hur blir jag fri. Det blir liksom bara värre. Suck!!

Det finns dagar som jag bara vill glömma och gömma mig. Dagar jag inte får luft och dagar jag inte vill ha, de är väl de flesta som är sådana skulle man kunna säga. Ibland tänker jag att de som läser inte vill läsa, men för vem skriver jag egentligen... mest för att jag ska få utlopp för min tomhet. Så ni får helt enkelt stå ut.

Saknaden efter dig värker i mig och jag önska jag kunde bli fri från minnenas bojor.

Bojor som håller mig fast
Bojor som låser mig
Nyckeln är bortslängd och finns ingenstans.
Det är väl bara att inse att jag kommer förbli fången

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0