HJÄLP!
Jag ligger här och skakar av ångest och panik. Inom mig rasar allt och tomheten fångar tag i mig. Jag försöker resa mig, gör en ansats men kommer inte upp.
Natt som dag förgör den mig.
Jag hatar mornar av ångest och panik, jag hatar kvällar och nätter likväl. Om jag lyckas blunda och slumra så vaknar jag med ett ryck och tårar som rinner och ett sargat innre som försöker värja sig genom att krypa ihop till en boll.
Men det funkar inte, det lämnar mig aldrig och jag önskar jag fick vandra vidare. Säga hejdå och bara blunda så var allt över.
Så många dagar, kvällar och nätter har jag tänkt skriva men när jag nu väl sitter här så går det inte.
HJÄLP!!!!
Tanken kommer närmare och närmare men modet finns inte. Blir ensam några timmar nu och tänk om jag då skulle våga.
