Stirrar blint
Mår illa så att jag skulle kunna kräkas, domnar bort i fingrarna sakta bit för bit.Tunnelseende och yrsel.
En obehaglig känsla men så igenkännbar men ändå inte.
Jag blir rädd och steget till att göra något åt allt är nu väldigt nära. Det kan låta hårt och oförståbart. Men vet ni jag orkar inte längre.
Inom mig bor en sorg som nu har besegrat mig som har tagit över och vunnit. En tomhet som håller mig fången en ensamhet som gör så ont.
Spelar ingen roll vad jag har för det räcker inte till. Det är ett barn, jag vet men det är inte den kärleken jag behöver det är inte den styrkan jag vill dela det är inte det sällskapet hela jag skriker efter.
Nu får jag panik och tårarna stiger i ögonen. Rummet krypmer och jag stirrar blint framför mig. Orden som skrivs blir skrivna genom någon slags automatik.
