Alla tvära kast
Möstret är lika. Det rasar i samma takt som så många gånger förr.
Att aldrig hinna andas att aldrig hinna landa eller ställa sig stadigt fören viden tar i och omkull välter mig. Vet ni hur det känns???
NEJ jag tror inte någon han en aning.
Jag lyssnar inte längre på er som säger att det kommer vända det kommer bli bättre det kan inte bli värre.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Era jävla klyschor ni kan dra åt helvete.
Fy vad hård jag är men om ni ens skulle få uppleva en microdel av vad mitt liv har bestått av de senaste åren kanske ni skulle förstå.
Att varje kväll somna med en panik och ångest att varje dag bära med sig känslan av tomhet och ensamhet. Att kämpa för varje andetag.
Att ständigt kippa efter luft, att alltid må illa att allt som oftast vara så illamående så att du vill kräkas.
Jag kan fortsätta men tror inte ni fattar ändå.
04.05, jag kämpar och kämpar rullar ihop mig till en boll försöker värja mig men det hjälper inte panikångesten väller och fängslar mig. Jag slutar andas och försöker allt jag kan att ta mig till andra sidan.
Ingen idé den vann över mig denna gång också
Inget vackert inlägg inga vackra ord
Jag HATAR HATAR HATAR de som gör mig till den jag inte är.
Jag HATAR honom som förstörde mitt liv.
Vem tar över finns det någon som kan ta hand om min ängel.
Vill inte längre orkar inte längre jag gör det vilken sekund som helst
