Förstår inte

Att ge med ena handen och ta med den andra kan absolut inte vara lätt. Jag är ledsen men jag vet inte hur man gör då...

Läser i var och varannat mail eller sms "Klart jag lyssnar" "Du får gärna berätta, det är inget farligt"
Det finns mängder av sådan tillit. Men inte visste jag då att jag skulle dömmas och kallas för självömkande av någon jag litade på.

Tidigt i vår konversation finner jag vackra ord om och till mig.
Lyfter ett citat direkt ur ett mail:

"Du är verkligen en toppentjej! Kan ärligt säga att jag aldrig träffat någon som är så empatisk, omtänksam, snäll, trevlig, förstående och många andra fina egenskaper du besitter. Jag trivs otroligt bra i ditt sällskap och du har en underbar stil och sätt att vara. Du är världens bästa vän, och du skulle vara världens bästa partner för livet."

Var det bara tomma ord eller?? Jag förstår nu varför personen i fråga inte kan bli kär i mig då han hela tiden sett mig som någon annan utan att säga sannigen till mig.

Jag reser mig och sväger av,  idag om än mer modsluten än igår


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0