Tänk om önska kan man ju
Mina vackra ord finner jag inte längre, har tappat förmågan att uttrycka mig men försöker ändå använda de få orden jag har för att förmedla min ångest och min sorg.
Jag vaknade upp med en tickande bomb i hjärtat, illamåendet som följer mig och den välbekanta yrsel. Tre ovänner som nu tycker att jag fått den lilla vila jag behövde för i natt.
Känner den välbekanta ångesten som tänker ta över och ge mig och knäcka mig med paniken för att maxa hela upplevelsen.
Tänk att handling är så svår och att rädslan har mig i sådant grepp. Rädslan gestaltar personen som just nu fängslar mig.
Önska kan man alltid men förgäves, det går aldrig att göra saker ogjorda.
Men tänk om jag aldrig mött dig, tänk om jag aldrig varit så ärlig så tillitsfull och godtrogen.
Tänk om jag hade sett från första början att jag skulle bli den sårade den övergivne, den som står där på
ruinens brant.
Du stod för något vackert, orden jag gav dig ärligheten ömheten närheten och den sortens kärlek allt är borta
