Hjärtklappning i kubik
Jag fick under kvällen och natten välförtjänt andpaus och jag har aldrig någonsin upplevt det jag upplever. Att någon kan ge mig den fullständiga närheten och ömheten är obegripligt för mig.
Men tomheten blir total när jag bara en sekund efter upptäcker att livet är förunderligt och allt bara är här och nu och inte sen och då.
Som sagt jag är ombedd att göra förändring men vet fan inte hur.
I mitt medvetande är jag någon helt annan stans men lyckas dölja det så väl både för mig själv och för min omgivning.
Tänk om, tänk om, men nej det kommer ALDRIG bli så.
Nu är jag livrädd för att tappa det som finns och det vi har.
Dagen känns oändlig och den har inte ens börjat. Torkar tårar som sakta trillar på ner för mina kinder och önskar att ömma fingrar kunde smeka bort kristallerna.
Hjärtat och sinnet är tungt och jag undrar...
Säger åter välkommen till mina ovänner som under dagen kommer göra mig sällskap, så ensam är jag ju inte
