Tankarnas galleri

Jag säger ingenting, blir stum och stirrar ut i mörkret.
Mina vänner alierar sig och har nu bestämt sig för att åter fängsla mig hårdare. Jag har haft lite spelutrymme, lite andpaus.

Jag är trött på tomma ord och tomma handlingar.
Jag är trött på mig själv, trött på livet och trött på allt.

Klockan 3 vaknade jag av att jag skakade och panikångesten sköljde in och har sedan dess dunkat välbekant i mitt bröst. Just i sekunden så har den givit vika för en stund.

Förlåt att jag störde, att jag fångade in dig och förvirrade dig. Jag såg en man i sorg en man som hade kristaller på kinden som jag ömt torkade bort med ord och handling.

Funderingara är många och tankaran förvirrade.

I mina funderingar får jag dubbla budskap från dig vilket gör mig skakig. Nog borde jag säga nej, men det känns fel, känns inte OK. Men vad känns rätt då?

Du känner inte min styrka, du känner ej mitt mod och du känner ej min sorg.
Det gör jag inte ens själv.

Fyller mina segel för att med vindens hjälp ta mig till andra sidan

Min olyckliga vän, du talar om törst och saknad om lust och begär. Orden är både dina och mina. Våga känn!
Du tror du äger kraften till att förhindra i förvirring men blunda och se blunda och känn.

Nu lyfts hela livet åter upp på mitt bord och jag måste återigen våga möta det, hoppas att jag vågar möta det hela vägen att jag inte ger upp.

Även änglar behöver sömn, jag vill locka dig till ett leende ett skratt.
Kanske seglar vi med ett lyckligt slut.