Tankarnas galleri

Ska jag verkligen spela med i detta spel... eller är det ett spel?

Jag vet ärligt inte. Jag hoppas jag har kraften att ta fram mina verktyg för att rädda mig själv.

Men hur ska jag våga, kanske ska jag börja med att svara på mailet?

Jag har funderat vänt vridit och funderat igen.

Måste tänka efter om jag verkligen vill följa med eller ge vika, skilja på hur vad och varför.

Jag kan inte skilja på om jag bara vill dig väl eller om jag vill slå ihjäl dig. Trots den korta men intensiva och nära vänskap vi byggt upp borde du om någon förstå att inte gör mig så ont.
Vi skulle prata häromdagen men jag fick inte fram ett ord. Hoppas i min ensamhet att få en ny chans.
Istället vände jag allt och blev den förstående tjej som jag faktiskt är och vill vara. Men till vilket pris?

Kanske tror du att jag hoppas på något som aldrig kommer bli av och om så är fallet är du villig att följa mig på vägen, villig att se mig falla, villig att fånga mig??

Men helt ärligt, jag har läst raderna om och om igen och förstår inte. Vad är du rädd för? Orden bränner och värker, så otroligt vackra och sköra så otroligt fantastiska och dessa kan du utan ansvar ge mig...

Det är fel på dig för om man inte finner något som är fel utan bara har en outgrundlig rädsla, ska jag behöva betala det priset, för din rädsla?`

Höll hårt och kröp tätt intill, talar inte om framtiden, talar inte om det som finns och det som fanns.
Det finns en fara att aldrig finna vägen, tänk på det!

Dagen läggs snart till handling och med mig in i nattens skimmer tar jag mina tårar och min sorg.

Sparar du plats åt någon annan i ditt hjärta, är jag den som ska bygga bron över?

Ger vika för min känsla ger vika för mina tårar och låter dem falla