Mitt i allt tomt
Mitt i allt tomt tyst och kallt. Min fråga återstår och jag undrar när det tar slut.
Att jag överlever varje sekund är märkligt. Hur länge kan ett hjärta rusa och
slå i sorg och hur mycket kan ett hjärtas innre härja utan att kroppen bara säger stopp.
Natten har varit en fiende som vanligt jag har slagits med demoner. I de få sekunder jag har lyckats
blunda och vila känner jag och vet precis vad som hänt sagt och gjorts. Drömmarnas land är obehagligt och ohanterbart.
Det gör att jag inte vågar bluda. Ensamheten, tystheten och det kalla hårda värker i mig.
Jag försöker gömma mig men det går inte.
Helvetesgapet ligger framför mig och jag vinglar på kanten eller rättare sagt så är jag mitt i det där demoner härjar och slår där jag inte får någon innre ro och inget lugn.
Vart finns den där balansen som alla pratar så om, mig är den inte förunnad.
När känslan av att inte vilja mer är så påtaglig och rädslan och ångesten skapar ett illamående i hela dig
så finns inte meningen längre.
Jag har inte ens rätt att välja själv när det ska ta ett slut
