Minnen knackar på och gör mig ont
Vänskapen trodde jag aldrig skulle dö ut och jag litade på min känsla.
En dag är nu som tusen år och en dag, undrar över om livet ska spela mig detta fula spel
resten av tiden.
Mitt i tystnaden sitter jag och ensamheten och genomskinligheten omsluter mig och tränger in mig i ett förbannat hörn.
Minnen och tankar, funderingar och undringar faller och lägger sig likt snöflingor som faller utanför.
Tiden står still och i min sorg saknar jag i varje sekund. Ropar, skriker och slår mig blodig men inget hörs och inget syns.
Bit för bit rasar jag inom mig och rädslan och mörkret har fängslat mig.
Kommentarer
Trackback
