Sorgen greppar

Jag har inte förmågan längre, desperationen har i sin sorg och i sin smärta nu greppat mig och jag är mest för att livet tvingar mig till det och för att jag inte vågar ta vägen ut.
I varje förlust tränger sig smärtan djupare och sorgen blir ens vän.

Att jag inte ens vågar känna längre är inte konstigt och inte alls oväntat. Jag bygger muren sten för sten och stänger av. Samtidigt bygger jag slott av minnen, leenden och vackra ord som sagts till mig i osanning och i oärlighet.

I ditt emetionella bagage bär du med dig livets kval och livets alla förväntningar och förhoppningar. Förväntingar som blir en besvikelse

Alla dessa tomma löften och alla dessa tomma ord, allt som börjar om i varje skeende av ditt liv för att sedan bli ingenting. Hur många gånger vågar du vara sårbar och ärlig innan det är försent.

Med orden såra mig inte och spela inte med mitt hjärta fick jag ett löfte och jag lovade mig att vara ärlig i känslan men kan lova er att det är sista gången jag är det. Jag borde sagt nej och jag borde ha stoppat dig när du bit för bit allierade mitt hjärta i en lögn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0