Tankarnas galleri

Att andas och att vara är förtillfället det som jag måste handskas med.
Trots motvilja och motstridighet inom mig.

Jag har alltid hållit hårt om det jag trodde var det mest rätta för stunden men som har stjälpt mig i varje liten sekund. Att känna gör ont, att missta gör ont att försaka gör ont men att försakas gör ÄNNU ondare. Jag bär på en massa saker, en massa ord en massa sorg och en massa förtvivlan.

Jag har blivit stum, yttrar inte en stavelse utan är för att jag måste.

Kanske hänger det ihop med vem jag är och vem jag vill vara. Inte vill jag vara denna tomma lilla person som inte finns eller inte är. Som i varje sekund förutom i min egen tomhet sätter på mig en mask för att jag tvingas till det, kanske inte nödvändigtvis för att passa in utan för att jag är tvingad till det.

Allt det vackra och det sårbara du stod för, i blindo föll jag, i blindo tillät jag mig att bara om så i ett andetag känna för det fina. Men i förvirrade ord i tårar och i smärtan hände något. Jag tror att jag nu slåss i ett slag som jag förlorat.
Borde gå innan du förgör mig.

I varje tanke undrar jag över varför jag är allas nickedocka, allas leksak och allas egendom. Mina tankar, mina känslor och mitt hjärta har ingen talan och ingen respekt.

Kanske jag skulle ta tag i det där som jag egentligen vill...