Tankarnas galleri

Jag bär på massa saker och tankar och sorg. Men mina läppar är förseglade, mitt hjärta förmår inte tala. Väljer att stänga av och vara tyst. I tomheten stirrar jag med blanka ögon ut genom fönstret och förundras över att jag forfarande är vid liv att jag fortfarande vandrar livets väg.

Lindar in min ensamhets sorg och min hemlighet och de tankar jag inte förmår sätta ord på. Ingen kan komma mig nära ingen kan ens ana vad jag bär på. Hälften av min person och de ord som någonstans sägs till mig borde vara nog för att tappa greppet.

De som förstört mig är många, men den som betalar piset är jag. Det är som att ha blivit mördat men förövaren blir inte straffad.

Tänka om och fundera över nytt, vända blad och skriva nya bokstäver. Vad som är rätt eller fel och vad som är mening med de steg jag vandrar

Att väljas och väljas bort, att inte få styra själv utan bara agera utifrån andras tankar och känslor. De saknar både känsla, empati och ödmjukhet..

Min egen känsla av att aldrig finna tillhörighet att alltid jaga något att hänga sig kvar i något som inte finns är obeskrivbar