Dina ögon fick mig att drunkna

Ett oförtvinat hopp och en längtan som styrde mig gör att jag nu åter måste simma i land från djupt öppet hav.

Jag klarar nog även detta ska ni se eller ska jag bara tacka för mig tanken är återigen otroligt nära och lockande.

Jag kämpar mot gråt och det obönhörliga kippande efter andan. När ska jag få hitta hem när ska jag få segla min båt i hamn?

Tid har förlöpt utan någon större förändring och acceptans och förståelse orkar jag inte ta till mig. Att sortera och lägga rätt att vrida varje pusselbit så att den passar in i det utskurna mönstret gör ont och denna smärtan lär jag mig aldrig att handskas med.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0