Trodde på dina ord, på det vackra

Tomheten har åter gripit tag i mig och gäckar mig med all sin kraft och styrka. Allt sitt hån, ekot som bränner.

Jag hörde dig tala om dagar  av guld, skimmer och ljus. Mod och styrka, stolthet och mod. Jag trodde och önskade

Min mur rämnade, du rev och lämnade mig kvar i skärvor av glas. Ljusets mod landade och jag andades.

Du fantastiska, du underbara du vackra. Du modiga och du fina... min du

Det bubblade och jag log ett ärligt mjukt leende



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0