Vägen jag går leder ingenstans
Orden Du gav var uppenbarligen lätta att ge men att stå för dem verkar vara en omöjlighet. En konst att lära sig handskas med de vackra det ömma och det sårbara.
Du höll mig i handen och jag bad dig att inte storma mitt hav, sanningen ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Jag är din och du min, vad fint det låter och vackert ömt och mjukt.
Kanske är det här sista havet jag försöker segla på. Vad är det du försöker göra... sänka mig med måttfullhet och sans, om så, så har du lyckats.
Se och överblicka livets ljus och livets mening. Vandringen på vägen meningen med att gång på gång segla båten i hamn, är det livets uppgift målet med att finna ljuset i tunneln.
Vem är det Du lurar mig dig eller oss. Ett hänsynstagande som jag inte vill utsätta dig för... vet ni att jag svarar då jag är väl medveten om balansgången men är villig att balansera...
Ska fly till fiendens land och stranda min båt i helvetets hamn
