Vid liv och andas
Ett litet andetag i taget sakta öppnar jag ögonen och känner allt runt omkring. Känner den otroliga smärtan som krampaktigt fängslar mig. Ensamheten trådar som snärjer in mig.
Obetydelsen av min person och mina tankar och känslor som ett genomskinligt skal. Ändå måste jag sätta ena foten framför den andra Men varför MÅSTE jag, varför kan det inte får ett slut varför kan jag inte få ett slut på det??
Jag är rädd!!
Kommentarer
Trackback
