Ensamhet

Mitt korthus faller mot det tysta mot det stilla.
En person som du tror dig ska stå dig nära vara ditt stöd vänder dig ryggen trots andra ord bara några timmar innan.

Det gör mig så förbannat arg att du som aldrig har legat på badrumgolvet i panikångesten hav, du som aldrig har tänkt tanken att hoppa framför ett tåg, du som aldrig kämpat mot livet och helvetet dömmer mig och säger
det kan inte vara så farligt....

Vem ringer man när man inte vill leva längre när ensamheten gör sig så påtaglig


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0