Panikångest i drivor
Mina tankar mal HELA tiden, runt upp och ner....
Att vara utan att vara att finnas utan att finnas att andas utan att andas.
En lögn så evig, för vem och för vad? Jag tvingas att leva trots att jag inte
vill.
Vem kan ana bakom min mask bakom de osanningar jag far med varje gång jag säger
jag mår bra.
Jag skrattar, en del av det sammanhang jag så gärna vill tillhöra
men som jag står utanför
Skulle så gärna vilja men har inte modet. Så i havet av panikångesten försöker jag torka mina tårar och
bita ihop och falla in i mönstret. Vara som vanligt vara en del och någon.
Men jag är INTE någon, jag är INGET. Ingen ser och ingen vill se
Kommentarer
Trackback
