Vilken väg går man när ingen karta finns
Alla tittar så konstigt på mig alla stirrar och tycker jag beter mig märkligt.
Jag andas inte som vanliga människor jag andas liksom inte alls, jag rör mig konstigt och otryggt kan liksom inte
sitta still en sekund.
Jag suddar varenda bokstav, skriver dem en gång till. Försöker men når inte fram.
Tysteheten och de tomma kala väggarna skriker mot mig, låter inte det ganska kontigt egentligen...
tysthet som skriker
Jag sitter mot väggen försöker att känna att den är kvar, i mitt knä ligger mitt
gröna monster som min älskade dotter har sytt till mig.
Henne som jag älskar så att hela jag saknar, att inte orka att inte vara eller nå
Kartan har jag tappat och fotfästet likaså vilket gör att jag är en vilsen själ på flykt.
Kommentarer
Trackback
