Fast i mitt inre
Vet att det inte var många minuter sen jag skrev, men var bara tvungen att få ner detta också.
Fast i det som varit. Saknaden efter att dela dagen med dig att få kyssa dina mjuka läppar när du kommer hem att få krypa in i din famn och värme. Tanken på att någon annan ska få göra det gör mig så ledsen och vemodig.
Trött så ska försöka sova nu. Spinner säkert vidare på detta imorgon.
Sov gott ni som kan!
Fast i det som varit. Saknaden efter att dela dagen med dig att få kyssa dina mjuka läppar när du kommer hem att få krypa in i din famn och värme. Tanken på att någon annan ska få göra det gör mig så ledsen och vemodig.
Trött så ska försöka sova nu. Spinner säkert vidare på detta imorgon.
Sov gott ni som kan!
Fammlar i mörker
Varenda sekund är som ett rent helvete! Har avslutat en dag i rent mörker. Började med att bråka o skrika på min älskade dotter. Önskar jag kunde göra allt ogjort. Hur räddar jag henne från att falla? Hur räddar jag mig själv? När tar tårar och hopplöshet slut, när jag själv ordnar det?
Inom mig finns en sorg som inte går att nå som inte går att lösa. Hur får jag ner mina tankar på ett blankt papper. Vill att någon bara ska befria mig från allt. En fånge i mitt innre kaos. Jag sitter fast och kommer inte loss. Orkar inte, hjälp mig!
Fammlar runt i mörker, runt runt som i cirklar. Hittar inte ut vill inte, ta mig härifrån NU! Det här är inget liv det här är ett straff, för ett brott jag inte begått.
Tårar faller som regnet mot fönsterbläcket. En ny natt tar mig mot en dag som jag inte vill ha.
Inom mig finns en sorg som inte går att nå som inte går att lösa. Hur får jag ner mina tankar på ett blankt papper. Vill att någon bara ska befria mig från allt. En fånge i mitt innre kaos. Jag sitter fast och kommer inte loss. Orkar inte, hjälp mig!
Fammlar runt i mörker, runt runt som i cirklar. Hittar inte ut vill inte, ta mig härifrån NU! Det här är inget liv det här är ett straff, för ett brott jag inte begått.
Tårar faller som regnet mot fönsterbläcket. En ny natt tar mig mot en dag som jag inte vill ha.
Ett virrvarr av hopplöshet
Någonstans måste man göra av sina tankar och minnen, men vart...
Ingen bloggare egentligen men tänkte att detta kanske kunde vara ett av sätten att få lite ordning i tankarnas kaos.
En känsla av att inte vilja finnas eller inte vara med rotar sig allt djupare inom mig. Att bara ge upp och få lägga allt till handlingen. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte.
Osäkerhetskänslan växer inom mig. Alla frågor och undringar som bara vill ställas men som jag inte får fram vare sig till den man jag älskar eller till den som jag har älskat- och förmodligen gör rätt mycket fortfarande. Inom mig slåss tankar och känslor om att vilja hata men ändå inte kunna.
Vill ha tillbaka den man jag trodde jag skulle kunna dela mitt liv med- pappa till min älskade dotter. Eller vill jag inte. Hur kunde allt bli så fel och vad var det som hände.
Var finner man glädjen till dagen när ingenting längre är smärfritt utan bara en kamp.
Den glada tjej som klistrar på sitt leende o försöker ljuga för omgivningen men jag tror inte jag lyckas så bra längre. Jag ger efter och låter tårarna trilla och hopplösheten får ett krampaktigt tag om mig.
Skulle bara vilja skriva och skriva men hur länge orkar ni läsa?
Ingen bloggare egentligen men tänkte att detta kanske kunde vara ett av sätten att få lite ordning i tankarnas kaos.
En känsla av att inte vilja finnas eller inte vara med rotar sig allt djupare inom mig. Att bara ge upp och få lägga allt till handlingen. Kanske skulle det hjälpa, kanske inte.
Osäkerhetskänslan växer inom mig. Alla frågor och undringar som bara vill ställas men som jag inte får fram vare sig till den man jag älskar eller till den som jag har älskat- och förmodligen gör rätt mycket fortfarande. Inom mig slåss tankar och känslor om att vilja hata men ändå inte kunna.
Vill ha tillbaka den man jag trodde jag skulle kunna dela mitt liv med- pappa till min älskade dotter. Eller vill jag inte. Hur kunde allt bli så fel och vad var det som hände.
Var finner man glädjen till dagen när ingenting längre är smärfritt utan bara en kamp.
Den glada tjej som klistrar på sitt leende o försöker ljuga för omgivningen men jag tror inte jag lyckas så bra längre. Jag ger efter och låter tårarna trilla och hopplösheten får ett krampaktigt tag om mig.
Skulle bara vilja skriva och skriva men hur länge orkar ni läsa?
