Tomt

Vill dig väl, vill dig allt. Med kärlek och ömhet finns jag där såväl när du faller som står upprätt. Mitt älskade barn.
Jag lånar ut dig men vill snart ha tillbaka dig.

Några timmar räcker för att fylla på men nu har jag hundra jag nästan tusentals känns det som. Någon som vill ha eller någon som vill dela.

Vem tröstar knyttet och vem drar henne in i sin famn. Vem smeker bort hårslingan som fallit ner i ögonen under sömnens djupa grepp. Saknar din kind att smeka, att röra vid och pussa på.

Saknad gestaltar sig i många olika modeller.

Trodde jag skulle skriva om tomheten jag har inom mig. Förvisso gör jag ju det men nu har jag dubbel tomhet.

Hålet blir djupare och djupare saknaden blir starkare och starkare.

Under den glättiga ytan och det påklistrade leendet finns jag en tjej så öm och sårbar en tjej som saknar dina mjuka fingrar och ditt leende som möter mitt. Saknar att få kliva innanför dörren och bara få säga hej och tala om hur min dag varit och hur jag haft det. Att jag känner mig upprymd och uppfylld av att ha gjort något annat.

Svammel och ord som bara flyter, flyter på ett hav av mörker och ångest. Djupt djupt och svart svart.

Sov gott

Vandrar runt

Inom mig bär jag en tomhet och en sorg som värker och bränner. Vet inte hur jag ska komma runt den eller komma ur den. Nä hä det är som vanligt när jag väl har tänkt skriva så går det inte.

Skulle vilja berätta skulle vilja ha en ny chans ett nytt kapitel i mitt liv. Eller helst av allt skulle jag vilja avsluta här slå igen boken och försvinna som ett minne för resterande. 

Så ont gör det så mycket värker det. Tårarna rinner sakta ner för kinderna. De har brännt länge på insidan av ögonlocket idag men nu kom de.

Klumpen i halsen och tomheten i hjärtat.


Har så länge tänkt...

... skriva men det blir aldrig av längre.

Nog för att jag känner att jag skriver samma sak igen och igen.

Men jag vill bara göra mig av med känslan. Jävla liv!!

Nu har jag bitit ihop en hel vecka. Men varje morgon vaknar jag med min panik och ångest. Kryper ihop som en boll för att skydda mig men det går inte. Den dödar och förgör.

Inom mig bråkar känslor, vill ha tillbaka!! Vill inte längre men ändå klistrar jag på mitt leende och min mask låtsas som om jag inte har ett krossat hjärta.

Förra veckan sumpade jag en chans, jag tror att det kunde ha givit något men jag blev rädd. Drog mig undan och ångrar mig i tysthet.

Nu väntar sängen en tidig fredagskväll men vad spelar det för roll. Det blir inte roligare än så här.

Inom mig blir hålet djupare och jag svartare snart är jag bara ett vandrande skal i min mask

RSS 2.0