Jag vänder mig om
Med en blick som söker ´med en panik som skakar och griper tag
om hjärtat och mitt innre.
Jag ser ut i det tysta i det mörka i det tomma.
En gång älskade jag en gång fann jag mening med varje andetag jag tog
en gång fann jag en gnista av tro och hopp men allt har försvunnit.
Jag har en vän som så står mig så nära och försöker allt han förmår att få mig
vara kvar i detta liv i andetagen jag tar men jag kan inte hantera inte ta emot
eftersom livet har sagt upp kontraktet med mig eftersom jag liksom bara vill att
det tar slut.
En liten liten boll
Likt en liten boll sitter jag ihopkrupen och vaggar fram och tillbaka...
Försöker att välja livet försöker att se en sekund framför mig
Men jag finner ingen mening till detta helvete och denna tomhet och ensamhet.
Att allt rinner genom fingrarná, jag ser inte längre är så yr och ett illamående
med metallsmak och panikångest som river mitt innre
Ska det vara så här
Vilken väg går man när ingen karta finns
Alla tittar så konstigt på mig alla stirrar och tycker jag beter mig märkligt.
Jag andas inte som vanliga människor jag andas liksom inte alls, jag rör mig konstigt och otryggt kan liksom inte
sitta still en sekund.
Jag suddar varenda bokstav, skriver dem en gång till. Försöker men når inte fram.
Tysteheten och de tomma kala väggarna skriker mot mig, låter inte det ganska kontigt egentligen...
tysthet som skriker
Jag sitter mot väggen försöker att känna att den är kvar, i mitt knä ligger mitt
gröna monster som min älskade dotter har sytt till mig.
Henne som jag älskar så att hela jag saknar, att inte orka att inte vara eller nå
Kartan har jag tappat och fotfästet likaså vilket gör att jag är en vilsen själ på flykt.
Vad gör man...
Att verkligen känna känslan av att inte vilja finnas mer och inte andas ingen som
aldrig har upplevt den förstår vad det är jag pratar om.
Jag har en så fantastisk vän som upprätthåller mitt liv och min person som får mig att
hålla fast i något.
Dagar som går som passerar, med sömnlös vakenhet.
Inte tid att vara trogen...
Vet ni hur sant det är... Det var inte jag som sa orden det var han själv...
Och i detta spel är jag en bricka och jag kan inte ta mig ur spelet hur mycket jag än vill hur mycket
jag än försöker.
Han ringde i fel sekund och till trots att jag blankt tackat nej häromkvällen när han frågade så
föll jag dit ändå.
Jag klandrar ingen fast undrar varför jag aldrig kan få vara någon eller någons
det är tom så att jag själv i en lättsam ton säger om mig själv
"jag den där söta attraktiva tjejen" henne kan man ha till det man vill.
Ni anar inte hur svårt det är att aldrig vara någon, något eller någons. Att fånga i en sekund det som
mitt hjärta skriker efter och det som jag har inom mig men aldrig får ge ur ärlighet.
Det är ett helvete att befinna sig i zonen där hoppet har försviúnnit där ensamheten har greppet och ekot studsar mot väggarna. Att vägen bortom fruktan och lidande, sorg och smärta inte finns.
Älska mig den som kan jag ber er
Att ställa skorna vid klippväggen klättra över staketet och låta kroppen falla tyngdlöst, vill men vågar inte
Vad ska ni med mig till
