Tankarnas galleri

En stjärna av guld, det borde jag få. För det jag gjort, för det jag klarat av.

- Jag kan vara stolt, det borde jag vara.

Resan jag gjort, skulle ingen behöva göra. Men jag gjorde den. Klev på tåget vid

helvetets station. Satt kvar, station efter station. Såg inte alltid riktigt ut genom fönstret.

Missade det förbipasserade landskapet.

Jag har varit nere på noll, nere för räkning. Många gånger, men jag har varje gång klamrat mig fast.

Tagit tag i det sköra, den glastunna tråden.

- En resa genom halva livet. Att vända om, titta bakåt, gör ont. STOPP. Jag drar i nödbromsen,  måste få luft.

Jag tar det från början, igen. Kanske går tåget långsammare, sikten blir klarare och känslan ärligare.

Det är som att stå i mitten av tågrälsen, med oron att tåget kör över mig, att det inte hinner bromsa in. Men i

samma tanke, i samma känsla och på samma gång står jag precis bredvid utan att synas. För skymmningsljuset är för svagt. Min röst för stum för att någon ska höra mig, mitt rop på hjälp att överleva tågets tyngd.

- Jag har älskat för hårt, jag har älskat för stort. Skadat mig och slagit mig.

En plats att vara i och på. Tryggt och säkert. Stilla och lugnt

Ro för sinnet, ro för själen?

 

Aptaibubblan, i den ligger jag som en hoprullad klump.

Cirklar, labyrinter, hårdhet. Det jävliga, det förbannade tysta ekot.

Känna, nej. Helst inte. För vem ska jag göra det, för vem ska jag le och visa mig?

 

I geggan av leran på botten, med gruset blandas det salta. Jag når inte, jag räcker inte fram.

Inte heller når jag upp, så jag gömmer mig. Skriker men hörs inte. Det blir ännu mer tyst och ännu mer hårt.

Jag slår mig och blöder men det syns inte för det är osýnligt blod. Men likväl är det klibbigt, geggit blod som

fjärilar med trasiga vingar slåss i, de slåss i mitt innre om att få smeta ut det.

 

Jag lägger handen för munnen för att kväva ljudet från min gråt. Gråten som värker sorgen och smärtan.

 

Ångesten gräver sig ännu djupare ännu längre ner.

På golvet ligger jag och slåss med ångestens illamående och dess metallsmak i munnen. Skriker och gråter. Hur många gånger till ska djävulen ta min kropp i besittning? Göra mig så kraftlös att jag till slut kommer ge upp. Bli besegrad av helvetets vakter och monster.

 

Jag krälar i min egen förtvivlan, i tårarna som rinner som blod från ett öppet sår. Ska livet vara så här? Ekot i tomheten värker.

Blundar hårt, skriker högt, skälver i hjärtat i själens sorg.

 

Den jag är nu är, är en skugga av ett tomt genomskinligt skal. Kryper längst upp i hörnet, gömmer mig från smärtan. Men lyckas inte. Den finner mig och slår mig sönder och samman.

Förgör mig, trasar sönder mig och gör mig till brottsling för handligar jag aldrig någonsin begått. Ändå bestraffas jag hårt och brutalt.

 

Minnen som läggs tll i känslornas hav. Havet där jag slungas ut och ska simma tills jag når stranden. Hur fan tänkte ni??