Eko
Det ekar inom mig, min börda är för stor och det spelar ingen roll hur högt jag skriker. Du hör mig ändå inte.
Tänk om du kunde se mitt innre och min själ och min önskan. Tänk om orden jag bär inom mig kunde förmå mina läppar.
Skalet jag bär är för hårt och går inte att tränga igenom hur mycket jag än önskade.
Jag för en kamp men har en överman som inte går att besegara. Övermannen är rädslan. Inget mod och ingen tro det enda jag har är ångest och panik och en tomhet som inte går att dela
Dagen är slut och jag med den
Rädslan jag bär inom mig sätter stopp för den vilja jag har.
Nu är jag så trött men ångesten håller mig fången och jag försöker andas emellan.
Dagarna är räknade... det lät skönt. Skulle vara skönt om man visste och kunde packa ner allt.
En dag närmare...
...livets slut!
Har inget att säga fast ändå så mycket.
Varför gör det så ont?
Jag hann inte mer än sätta mig i bilen fören mina fingrar domnade bort, jag fick ingen luft och jag började må fruktansvärt illa.
Jag saknar!!! Vill inget hellre än bara bli fri från bojorna som håller mig fast.
I varje sekund så finns tanken på att vilja ge upp och lägga livet till handligen.
Varför gör jag inget varför fortsätter jag vandra, kan någon bara för en dag och natt ta över mitt liv?
Natten väntar med välbekanta vänner och jag vill INTE!!!
En tickande bomb
När klockan var fem tror jag att jag lyckades somna, hur ska jag orka ta mig fram idag med 1,5 h sömn i kroppen som dessutom har varit endast en slummer med bilder, minnen och tankar som följe.
Men nu sitter jag i alla fall här påklädd, men ingen frukost för jag mår så illa att jag inte kan svälja. Hela jag skakar och bomben tickar välbekant i hjärta och bröst. Explodera någon gång så jag slipper.
Konstigt nog märker Enghla ingenting. Hennes fruktlåda är gjord smörgås bredd och handbollsväskan packad. Liksom hon har fått frukost serverad precis som vanligt vid TV och jag har just nu en ängels tålamod trots att klockan rinner.
TUGGA DIN SMÖRGÅS OCH KLÄ PÅ DIG!!! Istället säger jag snällt med en lugn röst, hoppas du sovit gott i natt trots mardrömmar, men du kan väl försöka klä på dig nu iaf.
En dag på jobbet, hur FAN ska jag orka!!!
Dax att ge sig av
Orden är lätta att skriva just ikväll men handling är svårare.
Åren går och tiden flyr, jag har vridit och vänt, utan att lugnet infunnit sig.
Tysteheten och tomheten tränger sig på. I tanken får du mig att tappa all kontroll och all sanns.
Ska jag vara tacksam eller , till att jag får lägga denna dag till handling istället för hela livet.
För er vetskap
så lever jag fortfarande... tyvärr.
De låg utspridda på bordet i alla möjliga färger men längre kom jag inte. Vet inte varför jag skriver ens.
Nu ska leendet på, Enghla hämtas och jag ska låtsas som allt är så jäkla bra.
Jag mår illa och kippar efter luft mellan alla tårar som rinner nerför mina kinder och fläckar mina byxor.
Jag fryser så jag skakar och kroppen är stel som en fiolsträng men likt förbannat så lever jag
Nu gör jag det snart
Jag hatar alla som säger att det är bara att gå vidare, släpp honom, det har gått så lång tid men det spelar ingen roll!!!
Och det är inte det han stod för som jag saknar det är inte allt runt omkring det är honom och ingen annan. Nu vågar jag erkänna det för ett tomt blad. Men sen när någon frågar så kommer jag bara hålla med och säga jo så är det kanske att det är allt som han stod för som jag saknar!!! FAN vad jag är bra på att ljuga.
Undrar hur många som egentligen bär på ett så krossat hjärta som jag har? Det kan väl inte bara var jag???
Om jag lägger mig i sängen och kryper ihop ser det ut som jag sover med kroppen full av massa gift... hör ni hur det låter och det skämmande är att jag är så nära att göra det men det saknas ändå en liten liten bit av modet..
Ni skulle också fundera och vilja om ni hade det som jag, jag lovar er! Jag mår så illa just nu men kan inte göra något jag skakar inombords och det värker i hela min själv men vad kan jag göra. Jag vågar inte ens visa mig sårbar. Är rädd för vad svaret är.
Varför hittar alla andra tillbaka, varför kan alla andra och inte "vi"
Död vilken härlig befrielse
HJÄLP!
Jag ligger här och skakar av ångest och panik. Inom mig rasar allt och tomheten fångar tag i mig. Jag försöker resa mig, gör en ansats men kommer inte upp.
Natt som dag förgör den mig.
Jag hatar mornar av ångest och panik, jag hatar kvällar och nätter likväl. Om jag lyckas blunda och slumra så vaknar jag med ett ryck och tårar som rinner och ett sargat innre som försöker värja sig genom att krypa ihop till en boll.
Men det funkar inte, det lämnar mig aldrig och jag önskar jag fick vandra vidare. Säga hejdå och bara blunda så var allt över.
Så många dagar, kvällar och nätter har jag tänkt skriva men när jag nu väl sitter här så går det inte.
HJÄLP!!!!
Tanken kommer närmare och närmare men modet finns inte. Blir ensam några timmar nu och tänk om jag då skulle våga.
