Det bottenlösa
Stirrar ner i det bottenlösa, det svarta och det mörka.
För tom för att ens få ner raderna här på ett blankt papper...
Vad finns det för mening...
Teatern och lögnen orkar jag inte mer men tvingas till det. På grund av min rädsla och min feghet.
Skänk mig mod och skänk mig valet att göra det som jag inners inne vill.
Hemligheter
Bottenlösa tankar och bottenlösa funderingar.
Jag virvlar runt i hemligheter och i ord som vill hitta sitt mål. Jag packar ner och lindar in. Ler ibland och önskar att jag fick röra vid ditt vackra närhelst jag önskade.
Att andas i ett lugn och i ett sinne av ro skulle vara skönt. Att inte gå och lägga mig med tomheten och ångesten som rör runt i mig. Att blunda och landa i mjukhet.
Sorgen har bestämt mitt öde
"Ingen får se att han är gift och jag är fri"
Hör
Panikångestens demoner rider mig och skrattar hånfullt åt min person och åt mig. Säger mig att jg ska göra det jag vill det jag önskar men modet råder inte det styr inte.
I mitt hjärtas sorg finner jag den ensamhet som jag så gärna vill att någon om inte du men du ska se och höra
Silverpopplar krasar
Saknaden av det ljusa, det ljuva och det ömma. Kniven rispar och gör ett ärr i mitt innre.
Skuggorna hopar sig, jagar mig, tränger in mig i hörnet. Kommer ingenstans. Allt är tyst och varje andetag gör ont. Mitt hjärta gömmer en sorg, tårar smärta och värk.
Det vackra dör och faller likt silverpopplar ner. Krasar under mina fötter som glaset som just rispade min själ
Provat alla knep
Som luft och som om inget.
En annan tid ett annat liv. Jag vet att om jag skulle försvinna så skulle ingen märka det, visst är det läskigt. Det är sanningen.
De kommentarer som kommer när jag väl ropar på hjälp gör att jag istället bara blir stummare. Kväver mig själv och mitt innre pulveriseras.
36 timmar av något diffust som bara flutit förbi. I svaga minnensbilder ser jag vad som hänt märkligt nog så överlevde jag fast jag vet varför, inget ärligt försökt utan lät ångesten och demonerna ta över. Maktlös är jag och var jag.
Som en boll har jag legat tårar har runnit, drömmar har passeat önskan om att du var här. Önskan om att inte behöva vara själv
Det är verkligen sant att ensamhet mördar att ensamheten förgör och förintar. Jag spelar ett förlorat spel rädd släppa greppet.
Täcket skyddar mig. Snart måste jag dra det ifrån mig sätta på mig masken och le och spela med i erta förbannade spel. Jag hatar måndagar... jag hatar alla dagar jag hatar er alla för ni utsätter mig för helvetet.
Tanke och själ
Förundrad över tystheten. tomheten och ensamheten. Den plågsamma ensamheten som tränger sig på och förgör mig innefrån
Allt börjar om tysteheten förgör. Orden du säger och löften du ger jag tror dem inte längre vilket gör att jag tänger mig djupare in i sorgens själ. Blundar för den jag är och det jag vill.
Förljugen i lögen
Hur högt ska jag skrika för att någon ska se och rädda mig
Det är dig jag har kär det är dig jag vill ha... jag ljuger för att ingen vill lyssna... jag ljuger för att jag lever i livslögnen
Bryr du dig
Efter alla tomma ord, alla svek och tomma löften så tittar jag dig åter i ögonen och försöker att se bortom det mörka
Orkar jag egentligen, vill jag efter det tomma ekot dina lögner gav. Alla mina tårar allt mitt hopp och det krossade hjärtat.
Bryr du dig, ser du mig
Jag säger ingenting
Jag säger ingenting förblir stum och tyst. Men mitt innre skriker och ropar efter förklaring och orden som ger mig förståelse för det som är
Jag säger ingenting utan blundar och förtränger. Själen sörger tomhet och lögnen du gav eller ni gav lögnen som jag byggde min tro och min önskan mot det som finns bortom meningen med detta
Jag är trött på tomma löften tomma ord och meningslösa övertygelser.
När blir jag hel och när får jag landa... det där med en annan väg lockar men modet innfinner sig inte.
Ett brott begick du men den som fängslas är jag
jag litade på dig och trodde och i det andetaget stal du mitt hjärta.
Jag säger ingenting , gömmer mig och kryper ihop låter tårar falla i tyst gråt och i förtvivlan.
