Nog känner jag att jag lever
Jag reser mig upp ur paniken. På något sätt sätter jag mig upp och lutar min trötta kropp och mitt sargade innre mot väggen som sägs ska bära mig.
Ljudet av rösten, känslan av andetagen vilja av ärligheten slår hårt.
Jag ripsar mig mot kinden, låter det svida och känner smärtsamt det onda. Mitt i det så stormar längtan efter dina smekande fingrar och din blick som får mig att smälta.
- Den där obärhärtiga längtan efter kärlekens närhet och betydlesen av ömheten värker sönder mig.
Ljudet av rösten, känslan av andetagen vilja av ärligheten slår hårt.
Jag ripsar mig mot kinden, låter det svida och känner smärtsamt det onda. Mitt i det så stormar längtan efter dina smekande fingrar och din blick som får mig att smälta.
- Den där obärhärtiga längtan efter kärlekens närhet och betydlesen av ömheten värker sönder mig.
Tyngdlöshet
I min säng, på min kudde ligger jag.
- Tanken flyr, flyr mot friheten. Friheten i ljuset av att fångas somna och finna ro.
Minnet av din närhet, lugnet och modet får mig att skälva.
Tanken av att fångas, omfamnas och njuta av tyngdlösheten i det kravlösa.
I andetaget, det där jag trodde jag skulle få vara blev också till sist hånet och straffet.
Ensam på botten blev jag och ser genom den spruckna vattenytan ett liv i smärta sorg och modlöst kämpande.
- Andetagen var inte mina. Jag nådde fram för att få låna och andas dem, men räntan och priset var för högt. För högt för att jag skulle ges möjlighet.
- Du blev en i mängden som höll mig fast. Men när styrkan infann sig satte du kniven i ryggen och gav dig av. Lämnade mig i min skörhet, i min övergivehet. Med öppna blödande sår.
På kanten av branten
På spetsen av udden försöker jag balansera. Balansera i hoppet, det förträgna som försvunnit. Det som inte är mitt.
Ljudet av andetag som andas och längtan efter äkthet får mig på något sätt att inte hoppa.
- jag trodde botten var nådd för länge sedan. Men så var det inte.
Vägen har nått sin ende, sitt slut. Sekunder går och tickar förbi. I ett töcken av ångest, mörker och djup.
Framför mig låg dem i salig blandning i många färger.
Men jag fyllde kvoten av dåligt samvete och obotlig sorg istället för att kliva över gränsen.
- Gå men stanna. Låt mig få andas, låt mig få vara och håll mig hårt. Så hårt så jag inte kan fly.
Vart är ni, vart tog ni vägen?
Ljudet av andetag som andas och längtan efter äkthet får mig på något sätt att inte hoppa.
- jag trodde botten var nådd för länge sedan. Men så var det inte.
Vägen har nått sin ende, sitt slut. Sekunder går och tickar förbi. I ett töcken av ångest, mörker och djup.
Framför mig låg dem i salig blandning i många färger.
Men jag fyllde kvoten av dåligt samvete och obotlig sorg istället för att kliva över gränsen.
- Gå men stanna. Låt mig få andas, låt mig få vara och håll mig hårt. Så hårt så jag inte kan fly.
Vart är ni, vart tog ni vägen?
Smärta
Smärtsamt sorgemodigt går jag genom rummen med de kala vita väggarna.
Tavlorna som hänger där, är lika genomskinligt osynliga som jag, som det svarta hårda kriget innuti min kropp.
Hudlös, trolös och övergiven sätter jag mig mitt på golvet i ett av rummen jag gått igenom. I min övergivenhet längtar jag efter annat, längtar efter modet att göra slut. Slut på helvetet, slut på det icke liv jag lever.
Innuti mig river paniken och ångesten sönder mig, drivs av den smärtsamma saknaden och känslan av tomhet. En tomhet som skär sönder mitt hjärta.
Den vackra närheten blir som ett hån, lindar in mig klibbar fast mig i minnet. Minnet av ögon som klär av, fingrar som berör och andetag som smeker. Det sköra blir för skört och bildar skärvor i glaset. Rädslan tar vid och tillåter njutningen bli ful.
Tavlorna som hänger där, är lika genomskinligt osynliga som jag, som det svarta hårda kriget innuti min kropp.
Hudlös, trolös och övergiven sätter jag mig mitt på golvet i ett av rummen jag gått igenom. I min övergivenhet längtar jag efter annat, längtar efter modet att göra slut. Slut på helvetet, slut på det icke liv jag lever.
Innuti mig river paniken och ångesten sönder mig, drivs av den smärtsamma saknaden och känslan av tomhet. En tomhet som skär sönder mitt hjärta.
Den vackra närheten blir som ett hån, lindar in mig klibbar fast mig i minnet. Minnet av ögon som klär av, fingrar som berör och andetag som smeker. Det sköra blir för skört och bildar skärvor i glaset. Rädslan tar vid och tillåter njutningen bli ful.
