Pusselbitar
I varje sekund, i varje bild finns du. Som en plågoande har jag dig sittandes på axeln.
Hur ska jag bryta mig loss och bli fri. Den som har svaret belönar jag.
Sorg gör ont och sorg värker. Ingen skulle behöva uppleva detta ingen skulle behöva lida så mycket.
Vaje kväll och natt lika tom och ensam.
I varje andetag saknar jag och minnen gör sig påminda. Sudda ut och glöm. Jag fantiserar om hur det skulle vara att förlora sitt minne. Kanske som att börja om som att ha en oskrivna blad i en oskriven bok.
Egenvärde och självkänsla.
Tomt och kallt, ensamt och svart. Inom mig bor en sorg och saknad en tomhet som inte går att beskriva. Den växer och bultar. Slår och vill bara göra mig illa.
Hur, varför och när... blev mitt liv detta helvete. Vad var det jag kämpade för? Att ta sig i kragen, att bita ihop, de finns alltid de som har det värre. Vet ni det struntar jag fullständigt i.
Jag mår så här dåligt och jag mår sämst av alla nu!
Egenvärde och självkänsla, finns inte.
Bilder och minnen paserar revy hela tiden. Blir aldrig fri. Fan också
Hur, varför och när... blev mitt liv detta helvete. Vad var det jag kämpade för? Att ta sig i kragen, att bita ihop, de finns alltid de som har det värre. Vet ni det struntar jag fullständigt i.
Jag mår så här dåligt och jag mår sämst av alla nu!
Egenvärde och självkänsla, finns inte.
Bilder och minnen paserar revy hela tiden. Blir aldrig fri. Fan också
Det var länge sen
Vattnet rinner med ett hopp om ett nytt liv... men inte mitt vatten inte min flod.
Det var länge sen jag tillhörde dig, det var länge sen jag fick känna dina mjuka händer mot min nakna hud.
Men likväl gör det ont, likväl värker det och dundrar det.
Ge upp, lämna mig i fred. Snurrar runt faller hårt men måste ändå ta mig upp. Borsta av dammet som blev, sätt på dig masken och le.
Inom mig ler jag inte, inom mig dör bit för bit och tron på att någonting ska blir bra finns inte längre. Ingen drivkraft och ingen ork.
Det var länge sen jag tillhörde dig, det var länge sen jag fick känna dina mjuka händer mot min nakna hud.
Men likväl gör det ont, likväl värker det och dundrar det.
Ge upp, lämna mig i fred. Snurrar runt faller hårt men måste ändå ta mig upp. Borsta av dammet som blev, sätt på dig masken och le.
Inom mig ler jag inte, inom mig dör bit för bit och tron på att någonting ska blir bra finns inte längre. Ingen drivkraft och ingen ork.
Väver minnen
Av minnen väver jag ett mönster. Ett mönster som egentligen gör otroligt ont, så ont så att det värker. Men vad ska jag göra och hur bleknar minnen och saknad.
Innan har jag kunnat gömma mig i mörket men nu går det inte.
Trådar blir till bilder, bilder blir till mönster och allt dundrar in och krossar mig. Vandrar runt runt i drömmar och saknad en saknad som vävs ihop till en sorg. Sorgens trådar blir mörka och flätas samman till ett djup
Att vara två jo det hade varit skönt!
Innan har jag kunnat gömma mig i mörket men nu går det inte.
Trådar blir till bilder, bilder blir till mönster och allt dundrar in och krossar mig. Vandrar runt runt i drömmar och saknad en saknad som vävs ihop till en sorg. Sorgens trådar blir mörka och flätas samman till ett djup
Att vara två jo det hade varit skönt!
Stort svart hål
Bakom ögonlocken bränner tårarna. Vill bara låta de falla, men vad hjälper det.
I mig gräver sig hålet djupare, tomheten, saknaden sorgen och ensamheten bultar i mig. Inom mig växer panik och ångest.
Stockholm 09 april i väntan på maj... kort som aldrig blir lagda ord som aldrig blir sagda.
Som ni kanske märker så har jag inte ens strykan eller orken att skriva längre. Hur mycket jag än vill så går det inte.
Det verkar aldrig ta slut heller aldrig vända.
I mig gräver sig hålet djupare, tomheten, saknaden sorgen och ensamheten bultar i mig. Inom mig växer panik och ångest.
Stockholm 09 april i väntan på maj... kort som aldrig blir lagda ord som aldrig blir sagda.
Som ni kanske märker så har jag inte ens strykan eller orken att skriva längre. Hur mycket jag än vill så går det inte.
Det verkar aldrig ta slut heller aldrig vända.
Ork
Jag trodde jag skulle orka skirva men det finns ingen. Helt slut och helt tom. Jag har bokstavligt talat ett hål rakt igenom mig. Andan har gått ur och jag famlar runt i något difust som kallas liv.
Jag har förvisso inte skrivit på några veckor men ingenting har förändrats utan snarare tvärt om och ännu värre. Skillnanden nu är att jag måste bita ihop från tidig morgon till sen kväll och efter det så kan jag må så dåligt som jag egenltigen gör hela dagarna.
En sorg så svart som något har tagit ett fast grepp om mig och tänker absolut inte ge vika utan bara göra mig mer illa.
Jag har förvisso inte skrivit på några veckor men ingenting har förändrats utan snarare tvärt om och ännu värre. Skillnanden nu är att jag måste bita ihop från tidig morgon till sen kväll och efter det så kan jag må så dåligt som jag egenltigen gör hela dagarna.
En sorg så svart som något har tagit ett fast grepp om mig och tänker absolut inte ge vika utan bara göra mig mer illa.
Tillbaka!
Kanske kan jag åter använda en av mina livlinor, men just ikväll är jag för trött och orkar inte
