Likt ett löv
Kvart i två bestämde sig paniken för att jag nu hade sovit färdigt för denna natt.
Så nu ligger jag har ihopkrupen till en boll och funderar konstiga tankar på om och hur.
Med smaken av metall som skapas av det illamående och de darrningar jag har i kropp och själ.
Med en djävul på min högra axel ska jag åter rida ut helvetets storm och se dagens ljus gry. Så gärna som jag ej vill kan ingen förstå.
Du gäckar mig med din outgrundliga sorg och din saknad i kubik, Du förstör och förgör du omintetsäger mig som person.
Jag har insett att jag aldrig kommer bli fri denna plågoande som bestämt sig för att följa mig genom livet.
Jag må vara både vacker och inteligent men dum i huvudet likväl.
Think outside the box, sluta leta och sluta sök. För jag kommer aldrig släppa in dig som jag finner ändå.
Jag gjorde det igen, sårade någon med min elakhet.
Det var en som sa till mig att så farligt kan det inte vara du måste börja se livet positivt och tänka att allt är bra, sluta tyck synd om dig själv och vältra dig i självomkan
Dra åt helvete!! Med ett enkelt knapptryck fanns du inte längre i vare sig den ena eller andra listan.
Tänk så många gånger jag försökt att med en lika enkel knapptryckning radera bort dig ur mitt sinne. Men du berörde mig för djupt du tog för mycket av mig jag gav allt till dig.
Tiden har gått och kommer så göra, tick tack tick tack.
Fingrarna domnar så jag stänger min livlina och ska försöka handskas med panikångestens välkända dunkande i bröstet försöka landa mjukt i tunnelseendets illamående och hårda sjö
Stäng dörren, hitta stenar som inte faller så lätt. Måla ett kors och säg hit men inte längre
Ska försöka mig på...
Ja ha så hade ångesten bestämt att jag inte skulle sova mer än några timmar i natt. Jag får väl försöka blunda och fokusera ändå.
Men med tomheten och oviljan som hela tiden växer i mig och ger mig svårt att andas så är stegen tunga och motvilliga.
Varje gång jag vänder hem så griper paniken tag i mig. Illamåendet växer sig starkare och tunnelseendet ger mig svårt att se.
Likt en boll har jag legat hela morgonen för att värja mig och försöka få lite ro men det hjälper inte.
Tankarna och önskan om att bara vilja ge upp fäster sig allt starkare i mitt innre men jag vet inte hur bara.
Känslorna och tankarna jag har, tänk om jag kunde få ner dem här och förmedla all den ensamhet, längtan och sorg jag har. Då lovar jag att den som läser och den som förstår också förstår varför jag inte vill.
Tom på energi, tom på ord tom på livsglädje och vilja.
Försöker göra mig fri från dig men tankarna lämnar mig inte.
Jag släpper inte in någon i mitt liv inte någon. En märklig och obeskrivbar känsla.
Inte heller denna gång blev texten och orden min räddning. Kan inte något!
Tomt och tyst
Åter satte jag nyckeln i dörren och känslan sped sig snabbt i hela kroppen. Känslan som jag inte släppt in, men som funnits i mig. Med ont i magen och domnande fingrar körde jag hela vägen hem från Göteborg.
Ja som vanligt så hade jag massor som jag skulle skriva här men det får jag ta imorgon för på något vis måste jag ändå få det ur mig
Jag hoppas att du som kan sova sover gott och drömmer sköna drömmar
Några få timmar
Mitt innre ger mig ingen ro att andas eller ro att finna en sekund av mening.
Hela jag skakar av ångest och tårar, ensamhet och tomhet.
Jag har inga ord hur mycket jag än behöver hur mycket jag än vill skriva så finns det inte ens ord längre.
Botten finns inte
Panik och ångest
Ångesten bankade och bankar i mitt bröst. Får ingen ordning och ingen ro. Vill inte hur ska jag göra hur ska jag få ett slut.
Varför lämnar inte längtan mig i fred, varför lämnar inte tankar och saknade mig ro?
Hoppa ja tack, ge mig mod och styrka att göra ett ärligt försök.
För detta är ett liv i helvete så någon annan kan ju ta vid nu för jag vill inte!
Hatar!!!
Alla tvära kast
Möstret är lika. Det rasar i samma takt som så många gånger förr.
Att aldrig hinna andas att aldrig hinna landa eller ställa sig stadigt fören viden tar i och omkull välter mig. Vet ni hur det känns???
NEJ jag tror inte någon han en aning.
Jag lyssnar inte längre på er som säger att det kommer vända det kommer bli bättre det kan inte bli värre.
Det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Era jävla klyschor ni kan dra åt helvete.
Fy vad hård jag är men om ni ens skulle få uppleva en microdel av vad mitt liv har bestått av de senaste åren kanske ni skulle förstå.
Att varje kväll somna med en panik och ångest att varje dag bära med sig känslan av tomhet och ensamhet. Att kämpa för varje andetag.
Att ständigt kippa efter luft, att alltid må illa att allt som oftast vara så illamående så att du vill kräkas.
Jag kan fortsätta men tror inte ni fattar ändå.
04.05, jag kämpar och kämpar rullar ihop mig till en boll försöker värja mig men det hjälper inte panikångesten väller och fängslar mig. Jag slutar andas och försöker allt jag kan att ta mig till andra sidan.
Ingen idé den vann över mig denna gång också
Inget vackert inlägg inga vackra ord
Jag HATAR HATAR HATAR de som gör mig till den jag inte är.
Jag HATAR honom som förstörde mitt liv.
Vem tar över finns det någon som kan ta hand om min ängel.
Vill inte längre orkar inte längre jag gör det vilken sekund som helst
Vad är meningen
Halv två vaknar jag, ångesten pankar inom mig och syret finns inte. Illamående och yr försöker jag fokusera på att göra mig en kopp te.
Den finns i mina hand, ner strilar tårar och saltstänk.
Jag får verkligen ingen luft.
Hur kan man göra så här mot mig HUR HUR HUR?????
Jag har inget mänskigt värde.
Vet inte vad jag ska skriva
Jag är RÄDD!!!!!!
Vill inte annat än dö, vill bara hoppa så att ALLT tar slut. Man må säga till mig att det är egoistikst men lev det här jävla livet själva då så får ni se
