Tankarnas galleri

Jag säger ingenting, blir stum och stirrar ut i mörkret.
Mina vänner alierar sig och har nu bestämt sig för att åter fängsla mig hårdare. Jag har haft lite spelutrymme, lite andpaus.

Jag är trött på tomma ord och tomma handlingar.
Jag är trött på mig själv, trött på livet och trött på allt.

Klockan 3 vaknade jag av att jag skakade och panikångesten sköljde in och har sedan dess dunkat välbekant i mitt bröst. Just i sekunden så har den givit vika för en stund.

Förlåt att jag störde, att jag fångade in dig och förvirrade dig. Jag såg en man i sorg en man som hade kristaller på kinden som jag ömt torkade bort med ord och handling.

Funderingara är många och tankaran förvirrade.

I mina funderingar får jag dubbla budskap från dig vilket gör mig skakig. Nog borde jag säga nej, men det känns fel, känns inte OK. Men vad känns rätt då?

Du känner inte min styrka, du känner ej mitt mod och du känner ej min sorg.
Det gör jag inte ens själv.

Fyller mina segel för att med vindens hjälp ta mig till andra sidan

Min olyckliga vän, du talar om törst och saknad om lust och begär. Orden är både dina och mina. Våga känn!
Du tror du äger kraften till att förhindra i förvirring men blunda och se blunda och känn.

Nu lyfts hela livet åter upp på mitt bord och jag måste återigen våga möta det, hoppas att jag vågar möta det hela vägen att jag inte ger upp.

Även änglar behöver sömn, jag vill locka dig till ett leende ett skratt.
Kanske seglar vi med ett lyckligt slut.

Dags att lägga huvudet på kudden. Dagen har gått, sekund för sekund lades till minuter och timmar.
Samlade kraft att ta mig utanför dörren tre gånger, samlade kraft att fortsätta lägga pussel
Ha, släng er i väggen ni som lägger 1000-bitars pussel, här handlar det om 10-tusentals bitar som ska läggas ihop!

Trött och ska snart försöka blunda få några timmars vila, sjunka in i drömmen där jag finner dig. Fångar dig och tar dig i min fam.

I vårsolen stod du bara där, hängde lite kaxigt mot muren,
fångade dina steg
följde dem och lät mig omslutas av ditt mjuka leende.

Dina ord och ditt skratt fick mig att känna värme, jag log.
Nu ler jag inte längre, nu suddas min blick av tårar.
Sammla dem, ös dem i brunnen så blir det en sjö som
du kan segla din båt i från strand till strand.
Jag lovar dig upplevelser och stunder av förundran
Heléne 090112

Jag gör det jag tror just nu är mest riktigt, för jag känner och ser!

I blickar och beröring så känner jag. Hoppas att rädslan snart ger vika.

Och jag hoppas min egen rädsla snart ger vika och jag kan delge min tanke, om än inte muntligt så tror jag att jag kan göra det skriftiligen.

Med ord som att inget finns som är fel tror jag på min egen intution. Kanske skadar den kanske gör den mig så illa som få eller så har jag helt rätt.

Det svider och värker och sticker där kniven skar.

Nattens timmar följde jag sekund för sekund med en outgrundlig bedövad känsla av ett virrvarr och kaos i en känslostorm.

Kännt i varje sekund att hjärtat sitter kvar och värker.

Du var nära men ändå så långt ifrån. Du fanns och jag hade dig för en sekund.
Men jag orkar inte strida, jag orkar inte lyfta svärdet. Orkar inte försvara mig eller värja mig. låter kriget härja.

Jag känner din rädsla men jag känner också att du inte vill släppa taget...

Jag har vandrat samma gata upp och ner, ytterligare en dag, gatan av funderande och tänkande.
Det har varit en lång dag!

Vinden tog sig in genom sprickan i hjärtat, genom längtan till andra sidan. En lätt vind som lämnade en storm.

Är fortfarande inte alls säker på att jag är ärlig mot mig själv. Men vågar inte släppa med rädslan att förlora dig helt.

Tiden får väl utvisa

Ska jag verkligen spela med i detta spel... eller är det ett spel?

Jag vet ärligt inte. Jag hoppas jag har kraften att ta fram mina verktyg för att rädda mig själv.

Men hur ska jag våga, kanske ska jag börja med att svara på mailet?

Jag har funderat vänt vridit och funderat igen.

Måste tänka efter om jag verkligen vill följa med eller ge vika, skilja på hur vad och varför.

Jag kan inte skilja på om jag bara vill dig väl eller om jag vill slå ihjäl dig. Trots den korta men intensiva och nära vänskap vi byggt upp borde du om någon förstå att inte gör mig så ont.
Vi skulle prata häromdagen men jag fick inte fram ett ord. Hoppas i min ensamhet att få en ny chans.
Istället vände jag allt och blev den förstående tjej som jag faktiskt är och vill vara. Men till vilket pris?

Kanske tror du att jag hoppas på något som aldrig kommer bli av och om så är fallet är du villig att följa mig på vägen, villig att se mig falla, villig att fånga mig??

Men helt ärligt, jag har läst raderna om och om igen och förstår inte. Vad är du rädd för? Orden bränner och värker, så otroligt vackra och sköra så otroligt fantastiska och dessa kan du utan ansvar ge mig...

Det är fel på dig för om man inte finner något som är fel utan bara har en outgrundlig rädsla, ska jag behöva betala det priset, för din rädsla?`

Höll hårt och kröp tätt intill, talar inte om framtiden, talar inte om det som finns och det som fanns.
Det finns en fara att aldrig finna vägen, tänk på det!

Dagen läggs snart till handling och med mig in i nattens skimmer tar jag mina tårar och min sorg.

Sparar du plats åt någon annan i ditt hjärta, är jag den som ska bygga bron över?

Ger vika för min känsla ger vika för mina tårar och låter dem falla

Ärlighet varar längst, men är jag ärlig mot mig själv just nu...

Ville bara ställa frågan har inom mig en roman som skulle behöva komma ner härmen den får jag ta ikväll

Du fanns men onåbar för mig. Kanske kunde mitt hjärta ha blivit helt kanske kunde ja ha fått le ett ärligt leende.

Helt plötsligt stod du där framför mig, jag gick varligt fram utan att lägga något mer än ärlighet och öppenhet i vågskålen. Trodde det skulle hjälpa.

Jag vågade känna efter en kort sekund, gav vika för min rädsla att åter stå där som den slagne som den lämnade.

Men priset blev obetalbart även denna gång.

Tiden har gått och sekunderna har utan snällhet tickat på. Nu ska jag torka mina rödgråtna ögon och försöka andas, men masken tänkte jag lämna hemma. Om jag vågar...

Tysthetens tomma tankar

Ensamhet i oändlighet...

Livet spelar mig ytterligare ett spratt och mitt i står jag och försöker hålla mig kvar i den storm som nu drar in över öppet hav.

Segla båten, ro eller gör vad fan som helst.

Det var för bra, för mycket och för stort för lilla mig. Inte ska jag, inte behöver jag eller varför ska jag ens tillåtas?

Korthuset faller ark efter ark och jag står maktlös och måste bara inse och acceptera att man sparkar sönder mig igen.

En vän...
Hur kan man bara få säga något som inte har någon ärlig bakgrund ingen ärlig mening och inget ärligt slut? Ljug mig rakt upp i ansiktet släng det på mig för ja just det det får man göra på mig. Förlåt jag hade missat det.

Jag gav av min ärlighet jag gav av min förståelse jag gav hela mig HELA mig hör du det!
Inte ens när jag fråga dig får jag ett ärligt svar.

Bara min... ja bara din.. LÖGN

Jag en fantastisk tjej helt ofelbar och inget som fattas men HALLÅ vad FAN är problemet?
Ja just det jag glömde, felet var att jag rev muren vågade känna vågade tro och hoppas.

Jag är helt tömd helt omintetgjord.

Åååå vad jag önskar jag hade dig här, bönar och ber eller är jag ärlig mot mig själv. Jag måste få veta jag måste förstå jag vill inte en gång till.

Hur högt pris ska jag betala hur mycket ska jag försaka och hur mycket ska jag orka.

Jag har fått några verktyg ska bara försöka använda dem, försöka. Jag MÅSTE!

En obeskrivbar känsla att vandra runt i.
Yr och svimfärdig känslan har jag burit med mig hela dagen. Ömsom har jag gråtit ömsom kvävt dem och bara stirrat ut i tomma intet.

Mitt liv är inget värt och har ingen mening, förstår inte ens varför jag inte får ett slut på det

Att våga hoppas, att våga släppa taget och tro på något. Priset är högt

Är det du eller jag som sårat

I magen och i hela mig sprider sig en känsla som förgör och som förstör.

Illamående och yr finnerjag ingen mening och ingen lust. Jag vågade le vågade öppna mitt hjärta och trodde på något. Men jag vill för mycket hoppas för mycket och är rädd för att bli sårad igen.

Vill han lika mycket som mig vill han det jag vill eller spelar vi bara ett spel?

Jag är så tom och trött och vill bara sova för alltid!

Jag förstår inte och orkar inte förstå, min kraft är slut och mitt liv står still och jag är villig att bara ge upp

Tårar trillar bildar en pöl runt mina fötter och det finns ingen sol som kan torka upp vätan.

Här står jag och orden tiden läker alla sår är bara rent förtal. En lögn som jag inte har någon acceptans för.