Tankarnas galleri

Tänk att en vänskap kan betyda så lite och bara pulvireseras.
Modsluten, sorgsen och tömd känner jag mig när jag tänker på hur du bara bytt ut mig övgivit mig och vred om och drog.

Jag inser hur lite värde jag har och det gör mig ont. En smärta som inte går att nå som krossar mig och som förgör mig

Lägger ner mig djupt och stilla, med mig tar jag minnen av den vackra sorten.
Gråter stilla och tårar fryser till kristaller som blänker.

I känslan darrar det obehagliga. Jag har blivit sårad, förödmjukad och grundlurad, tagen med våld men ändå förlåtit gått vidare  och packat ner.

Såld, bortbytt, baktalad och sparkad på. Gång på gång.

Mitt hjärta är omslutet av en slöja av sorg som inte går att nå som inte går att läka.
Jag står ensam kvar modlös och tömd. 

Sekund efter sekund läggs till minut och en minut till.
Det finns inga mirakel och det finns inga skäl. Sätter ena foten framför
den andra utan att ens vilja. BARA för att jag MÅSTE.

Med mig bär jag illamående och yrsel som gör mig förvirrad och tom.
Ledsamheten och sorgen gräver med klor vassa som sylar in i min själ och i mitt hjärta.

Tomhetens vandring fortsätter trots att jag i mitt sinne bär tankar på något helt annat

Undran som gror och tankar som tär. Ensam i min förviring och i min förtvivlan så funderar jag över om jag nu kommit till en punkt, ett vägskäl ett slut på en del som var otroligt intensiv och kort men likväl en del av livet.

Jag har vänt och vridit, livet är ett mysterium och en vandring.
Tom, kall och känslodöd. Det är ditt fel!

Jag analyserar och funderar och analyserar igen. Det kommer ta tid och det får ta tid

Hur, vad och varför. Jag måste försöka förstå för att få någon ro även om jag aldrig kommer få
något svar eller ens någon upprättelse från personerna i fråga som skadat mig så illa.

Att bara ta och ta och sedan vända mig ryggen eller att bara se sig själv och sitt utan en tanke på vad som händer med mig. Frågorna och undringarn är stora

Illamående och yrsel men jag överlever nog även det.
Fingrar som domnar och jag räknar sekunderna

Jag har tagit mig igenom dagen och kvällen nu är det bara natten kvar.
Natten som leder mot nästa helvete

Hjärtat dunkar på i hundra nitito, vart finns stoppknappen, jag önskar det fanns någon väg ut.
Fången och fast

Vad har du om du inte har något, om det bara är tomt och kallt, vad har du om du bara har din ensamhet som för allt i världen är absolut påtaglig och påträngande?

När ska tanken och funderingen på dig och din handling lämna mig?
Kan inte låta bli att undra, krossar jag din tanke och ditt minne någon gång, saknar du mig?

Ska försöka söka skydd under täcket några timmar

Höll mig kvar stående och upprätt.
Jag flög högt utan att titta ner och landningen blev en krasch det är därför jag skakar.

Hoppas du finner det du söker och någon gång reflekterar över vad du gjorde mot mig. Trots att jag bad dig...

Jag står på ruinens brant och den rämnar under mina fötter och jag håller ett krampaktigt tag till trost det enda jag vill är att hoppa.

Många är orsakerna och många är skeendena som lett fram till detta.
Önskar jag kunde förmedla till de berörda, kanske skulle jag få en inre ro då.

Just nu är det två personer som jag skulle vilja straffa men det hjälper inte nu.
Men det är svårt att greppa att jag gav ALLT och sedan sticker han kniven i mig och lämnar mig,
vänder och bryr sig inte

Blunda en sekund

Natten gick med ett uppvaknande i panik. Yr och illamående och en trötthet som är obehaglig.

Stänga av, sätta på pause eller bara ge upp. Jag vet vad jag vill själv men vågar inte

Tänk om jag fick chansen att slänga all jäkla skit på dig du som förstörde mitt liv, du självgoda idiot!

Idioter som du och du drenerar mig och får mig att bli någon jag inte är.
Har gjort mig till en tjej som inte längre orkar som inte längre vill utan tanken på att ge upp snurrar allt mer och allt fortare.

Helt sjukt egentligen.
Jag vågar inte med rädslan att återigen bli lämnad sårad och ensam. Att ge för inget alls det kostar enormt mycket och nu finns inte kraften att uppbringa för att betala längre. Inte ens ett lån.

Den där krisplanen som det pratades om för någon månad sedan, funderar över vad den innebär konkret.
Skulle vilja skrika dig och dig i ansiktet och håna er och dra ner er i smutsen.

Jag har gett upp en obehaglig och ogreppbar känsla

Radera ut och sudda
Jag fick svar på tal och försökte hålla mig kvar. Modet jag uppringade under mina få minuter av lugn försvan så fort jag steg utanför dörren.

Jag anser och jag tycker jag vill inte och jag tycker inte 
Men vad och när betyder det vad jag vill och känner, tycker och tänker?

Måste återigen och ansvaret ligger hos mig. Vart ska jag landa i den här stormen?

Vi fikade och pratade och jag satt som på nålar... En så märklig och obscen känsla. Vilja dela allt men ändå inte säga något.
Att inte prata om det som varit och inte heller ställa frågan om sen.

Tassa på tå och le i lögnen,
jag raderar men klistrar in igen

Jag tittar tillbaka på bilder som spelas upp i minnet märkbart nära men ändå långt bort
Tiden läker säger de som vet men jag tvivlar starkt

Fattar inget men anpassar mig och har känslan av ett darrande hjärta och en själ som sörger sorger

Men har under hela dagen kämpat mig ignom och försökt greppa vad som hände och att jag faktiskt inte var allt för långt bort från att ha lyckats denna gång. Dagen har med andra ord inneburit illamående funderingar och ogreppbara tankar.

Som jag ser det gjortde jag tre saker som naturligvis inte går att spola tillbaka men som ökar min ångest

Jag handlar först och tänker sen just för att jag i ensamhetens förvirring blir blind,

Tre saker som innebär svar i ovidkommande utsträckning och som jag inte har någon aning om att jag har tagit till mig.

Hur jag sedan lyckas lägga mig i min säng och alla mina kläder ligger i en hög i badrummet gör att  jag misstänker orråd

Tabletterna ligger lite var stans och ja.....

Jag hade inte direkt strategi men det kunde gått illa

OK, jag ger upp så om jag vaknar imorogn ska ni var glada men inte jag.
Jag vill inte längre, spelar liksom ingen roll vad hur och varför. Jag har inget och jag vill inte

Någon annan får ta över nu och jag lämnar in de som måstes.

Om ni skulle ha kännt det jag kännt så hade ni förstått så därför så lägger jag ner. Om ni kan så vänligen meddela mig hur Enghla mår....

Jag har lyckats sova några minuter men med den obehagliga känslan av mitt tickande hjärta. Orkar inte känna känslan längre. Så när jag i panikens hav rullar ihop mig så funderar jag på enklast väg att fly. Tanken ligger så nära men jag vågar inte hur gärna jag än vill.

Hoppas på något sätt att min kropp ska säga ifrån själv vilken sekund som helst bara lägga av så att jag slipper ta tag i problemet.

Jag är inte ett dugg tacksam över att jag finns och måste andas och kämpa varje sekund.

Hatar livet!!!!

Hon är världens vackraste tjej ocn så fin som Lucia.

Mitt mammahjärta är stolt och jag ler för mig själv när jag ser henne.

Men tyvärr är mitt hjärta också tomt och jag darrar i hela kroppen och illamående och panik försöker hållas i schak då jag känner mig så tom.

Vill dela glädjen och upplevelsen

Likväl som stjärnor på himmlen lyser en klar natt  likaväl visste jag att detta skulle bli resultatet.

Jag kunde fokusera de minuter jag ändå var tvungen att vara mamma, möta honom och i samma sekund stärka min lilla tjej.

Timmar i social närvaro där jag patade och pratade med min nära vän gav mig som jag visste den genomskinliga känsla jag nu försöker bemästra försöker andas mig igenom.

Mina kinder tåras och hela jag skakar. Inom mig växer ångesten och jag vet också att paniken kommer göra sitt intåg.

Tankarna snurrade runt som virvelvinden och hela jag domnade bort men likväl tog jag mig hem sitter här och försöker vara.

Att andas ska försöka

Nu väntar tomheten och ensamheten igen. Ingen kraft, ingen ork och ingen lust till att fixa till detta.
Inget vacker slut, ingen vacker utgång.

Min vän jag fann förlorade jag i samma sekund. Förlorad tid förlorad tilltro och förlorad och känsla 

Mina ögon för blöta för att göra epelogen rättvis, så trött och så tom.

En obehaglig känsla av okontrollbarhet.
Utan meningen och utan målet fortsätter jag med blodet droppandes från det öppna såret.

Fortsätter min färd, med mig har jag minnen och ett sorgset hjärta.

Allt jag tog för givet, allt som jag trodde på inser jag nu bara var till låns och något som var på låtsas.
Fantasin tar mig ut på vidder som egentligen gör ont.

Livet har tappat sin glans, sin mening.

Orden som skulle kunna skänka mig hopp, mod och tillit känns välidigt avlägset. Jag nådde en punkt i livet där jag trodde och ville men det blev bara ett lån.

Önskan att det finns något att göra och säga, hoppet föds i handling. Det är nog därför båten inte seglar längre. För handling finns inte, tro, mod och tillförsikt är som borta.

... för att du gjort mig så illa. För att sprida ord omkring dig om mig som inte haft någon sanning eller värde.

Jag skulle vilja hata vara arg och skrika. Men jag har bara mina tårar, trots att du inte är värd dem så trillar de för dig.

Det värker i mig idag...

Hur kan någon fängsla dig så och sedan gå fri