Tankarnas galleri

Ligger här i min säng igen. Underligt, sorgsamt och ensamt. Saknar dig vid min sida. dina fingrar som smeker min rygg. Tar mina minnen, sparar varje sekund och försöker få ihop dem till en helhet. Undrar om allt är förstört eller om vi kan se dagens ljus åter tillsammans. Kanske jag aldrig får veta det, men i mina drömmar skriker jag efter dig! Jag använder detta som en typ av dagbok. Känns skönt att bara skriva av sig även om inte ens en bråkdel av mina tankar kommer ner. Dagen har flutit på. Tanken är att Enghla och jag ska åka upp till mamma i morgon. Känns både bra och dåligt. Lite miljöombyte kanske är bra. Men tanken på att jag ska ha Enghla i två veckor nu känns främmande och tung. Hur kan man känna så inför sitt eget barn. Har inte ens dåligt samvete. Vet att hon har det bättre hos sin pappa just nu. Har delat eftermiddagen och kvällen med dem. Svår balansgång. Trodde faktiskt det skulle kännas jobbigare än vad det gör. Kanske är det för jag nu har lagt all ilska bakom mig och förlikat mig med tanken på att vi inte är en familj längre. Och att jag ÄLSKAR en man som jag gav allt till. Visade mig så sårbar och öm inför. Han kastade bort allt. Trodde vi hade något särskilt, något som inte gick att förstöra. Laga glaskärvorna som splittrats, lima ihop med kärlek och ömhet. Nu måste jag sova om jag ska orka köra 60 mil imorgon. Hoppas jag orkar och att det går bra.

Vandrar runt i minnen, varje sekund är som glasklar. Hur ska jag bli kvitt och kunna släppa? Jag släppte min ilska och kom till insikt att jag inte kunde vara arg på Janne längre. Därför tror jag tomheten är så stark. För jag är så säker på att detta kommer att funka. Att vi kommer att jobba åt samma håll. Visst en liten bit av mig innerst inne vill att vi ska vara en familj med allt vad det innebär. Men den här kärleken är så annorlunda. Jag har aldrig varit så kär aldrig förstått vad det var förren jag träffade Jesper. Han sitter fastklistrad i mitt innersta och jag blir inte av med honom. Du har satt djupa spår i mig som inte går att sudda ut. I varje sekund lever du med mig för att jag älskar dig så.

Ja ha så var denna julafton slut. Den konstigaste i mitt liv iaf. Var hos Janne och Enghla i morse och på fm. Åt frukost och fikade. Enghla fick öppna en klapp. Jag var så kluven visste inte vad som var det bästa egentligen. Jag ville ju också vara med när hon fick sina julklappar. Jag som normalt älskar att ge bort och se andra glädjas. Har ingen glädje i någonting just nu. Jävla liv! Min önskan slog inte in, jag vill bara att han ska ringa och säga att han ångrar sig. Ta mig tillbaka, dra mig in i hans mjuka famn igen. Hans lena fingrar som drar genom mitt hår och hans vackra ögon som tittar in i mina. Jag vill ha honom tillbaka!! Vi lever och vi lär, tar ett steg i taget. Ett fram och två tillbaka. Försöker finna mening och lösning på livets mysterium. Lycka till, säg till mig när du lyckas. Jag gör det iaf inte. Sov gott

Jag vaknade för en stund sedan. Fan också, jag hade hoppats på att inte göra det. En ny oändlig dag med en obeskrivbar tomhet och ensamhet. Hur kan jag få honom att förstå att jag saknar honom och vill inget hellre än att bara åka dit och krypa upp i hans famn.

http://www.youtube.com/watch?v=IzW3oE4oX6M&feature=channel Får för mig att jag kan vara kvar men inte hur, att väntan inte leder någonstans. Eller? Vad har jag att förlora på att visa mig sårbar, så sårbar som jag egentligen är. Allt måste vara bättre än detta.

Varför slänga bort något som kunde blivit så bra när vi äntligen började hitta en mening med stegen vi gick. Hur kunde du spela så högt när du visste vart jag befann mig? Nu tappade jag meningen igen. Tappar fotfästet och viljan att överhuvudtaget se dagens ljus något mer. Saknar du mig?

Salta tårar rinner i hopp om att du ska förstå och ta mig tillbaka. Dra mig in i din varma famn igen. Du tog det bästa av mig och lämnade spillror kvar. Vet inte hur dagen har flutit på, trot eller ej så ligger jag nu i min säng och klockan har tickat fram till 22 och snart dax att sova. Hur vet jag inte. Idag har jag varit otroligt nära att bara ge upp. Så de som tycker att det är bra att jag sitter här och skriver får tyvärr inte medhåll av mig.

Alla dagar som det var du och jag, mina dagar och nätter fylls av en tomhet som är helt obeskrivbar. Förstår ingenting. Vill inte orkar inte. Kanske ger jag efter och skickar mitt mail. Dumt jag vet men FAN, jag brinner och skriker, det blöder inom mig. Jag vill bara vara hos dig! Vill aldrig vakna mer! Jag förstår den oro som skapats men orkar inte ta den till mig.

Jag är så nära att göra något åt detta. Orkar inte. Kan någon tala om för Jesper hur mycket jag älskar honom. Trodde aldrig att en man skulle betyda så mycket och aldrig få mig att känna så här. Jag SAKNAR honom och orkar inte leva snart.

Varför? Jag saknar dig så att det blöder inom mig Du tog med dig hela mitt hjärta i fallet. Det är ingen som har fått mig att känna som du. Många salta tårar har trillat med hoppet om att du skulle förstå och ta ditt beslut tillbaka. Jag önskar ingen detta i hela världen. Om du hade kunnat se mig så så kanske du skulle förstå. Jag har valt att svälja stoltheten gång på gång, och är på väg att göra det även denna gång. Denna enorma tomhet och saknad äter upp mig inifrån. Undrar många gånger om du saknar mig och ångrar dig. Om jag kunde vända om dra tillbaka tiden och få sitta bredvid dig igen. Vill ge dig all den kärlek jag fortarande har, det värker inom mig. Hela jag skriker GÖR INTE SÅ HÄR!!! Varför sa du att du älskade mig, jag bad dig att från början vara ärlig och jag visade verkligen hela mig. SAKNAR DIG. Hur kan man älska någon så här mycket.

Hade så mycket inom mig som jag ville bara skriva, men det är som vanligt! Tårar har fallit hela kvällen. Ömsom har jag kvävt dem ömsom låtit dem falla. När ska jag få någon inre ro, något att le på rikgtig åt. varje sekund är som 1000. Saknar hans mjuka fingrar och hans mjuka leende. Hans ögon som tittar in i mina, jag SAKNAR HELA honom! Tror ingen någonsin kan förstår hur jag känner det. Jag är nog en av de svåraste människorna som gått i ett par skor. Dagen liter sakta mot sitt slut. Som jag skrivit förut. Dagen är en lång väntan mot natten och natten är en lång väntan mot dagen. Torka mina tårar som sakta faller, jag ber dig.

Känslan blev för jobbig, försökte mig på att ringa NOA-teamet. Men som vanligt så kändes det bara så förödmjukande och fördömmande. Ingen hjälp eller stöttning. Han stal mitt hjärta och krossade det så hårt. Rev mina murar men lämnade spillror kvar. Utan att tänka mig för gav jag mitt hjärta till honom. Han fick mig att känna mig hel men var det värt detta? Ångets, panik och en slocknad livsglöd. Det var vad han lämnade. Dagen går och livet skrattar mig rakt i ansiktet. Jag vill falla. Önskar ingen detta kaos inte ens djävulen själv. Har en veckas tid bara suttit här helt apatisk och förstår inget. Han är stenhård i sitt beslut. Det blev som jag i mina mardrömmar drömt. Förstår inte ens att jag står kvar här

Nu börjar dagen lida mot sitt slut och jag är inte särskilt glad över att jag sitter där jag sitter. Ville hellre något annat. Har funderat så mycket idag men ska försöka sova nu God natt, egentligen skulle jag skriva mer män jag orkar inte

Jag ska aldrig glömma dig! Dina lugna andetag och ditt fina leende och vackra ögon Nätterna vid din sida i din famn och din närhet. Jag älskar så att det gör ont Vi gjorde så mycket, upplevde så mycket och skrattade tillsammans. Dina fingrar och dina ögon. Fan! Jag saknar dig Jesper! Men förståelsen att du gjorde slut per telefon och aldrig gav mig en chans kommer jag aldrig förstå

Försöker se genom tårarna, försöker förstå vad som har hänt. I fredags blev jag "dumpad" en gång till. Per telefon gjorde Jesper slut med mig. Massa konstiga ursäkter. Jag trodde verkligen att han älskade mig. Senast i onsdags pratade vi om vad vi skulle göra i helgen. Sedan i fredags har  jag gått runt i någon slags dimma. Det var för bra för att vara sant. Nu kommer någon annan få den här mannen. Mitt livs kärlek. Han som verkligen har fått mig att känna mig betydelsefull. Jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag ska formulera mig. Tar det aldrig slut det här jälva livet. Ta mig härifrån! Hur mycket klarar man som människa. Kan inte slappna av och inte sluta fundera över hur du känner vad du gör. Inom mig finns så mycket som jag skulle skriva här men vet inte hur. Kramar och god natt (till er som kan sova)