Morgonen är här
Natten blev en mardröm, vaken har jag tagit mig igenom den ömsom skakandes ömsom
gråtandes och i tappra försök att få någon luft och få någon vila alls.
Kom änglar och lyft mig från livet jag lovar att utan motstånd dra på mig den vita skruden
och silvervingarna
HJÄLP
Men nu har helvetet tagit över. Ångesten fullkommlikt fångar mig liksom paniken. Jag känner mig ihålig och svart.
Jag kippar efter luft och försöker samla mig. Men känslan av att må så illa att det skapas metallsmak i munnen är obehaglig, känslan av att det är en sten som ligger på mitt bröst likaså.
Nu är jag inte långt bort till att ge upp faktiskt. Förstår om jag skrämmer er men min kropp har helt sagt ifrån nu.
Förtvivlad
Hur mycket jag än försöker och ljuger för mig själv och alla andra också så saknar jag...
Och det visar sig så tydligt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta!
Ångesten och paniken har haft mig i sin grepp hela dagen. Hjärtat har dunkat och jag har kännt mig genomskinlig och ur fas under hela dagen.
Jag skulle vilja brskriva hur jag känner det men vet int hur.
Tårar strömmar nerfö mina kinder och inom mig bor en tomhet och en hjärta i sorg ett hjärta som är krossat och olyckligt.
Likt en boll satt jag ihopkrupen i duschen och kippade efter andan, på golvet låg jag och skakade.
Varför?????????????????????
Ingen vet hur nära jag var att ge upp men ändå finns jag här
Täckets värme omsluter mig
Täckets värme omsluter mig, vill dra det högre upp dra det över huvudet.
Vandrat runt i cirklar och sett bilder och tänkt tankar under nattens vakenhet.
Gnugga tröttheten ur ögonen, sätt på dig den mask som du bär var dag och le. Inombords är det mörkt.
Mitt hjärta kom aldrig till tals
Timmarna flyr och jag ser morgonen gry.
I mitt bröst värker ensamhet och tomhet.
Mitt hjärta kommer aldrig till tals och finner ingen ro. Det blöder!
Jag räknar varje minut och varje sekund, fly, va kvar eller bara gömma sig.
Gör det sista... men det hjälper ju inte.
Nu väntar några timmar i ångest och panik nu väntar timmar av förtvilan.
Klockan
Inom mig slåss en ångest som jag inte vet hur jag ska bemästra. Jag ser framför mig mitt innre i uppror ett stort svart hål.
Jag lever
Stirrar blint
Mår illa så att jag skulle kunna kräkas, domnar bort i fingrarna sakta bit för bit.Tunnelseende och yrsel.
En obehaglig känsla men så igenkännbar men ändå inte.
Jag blir rädd och steget till att göra något åt allt är nu väldigt nära. Det kan låta hårt och oförståbart. Men vet ni jag orkar inte längre.
Inom mig bor en sorg som nu har besegrat mig som har tagit över och vunnit. En tomhet som håller mig fången en ensamhet som gör så ont.
Spelar ingen roll vad jag har för det räcker inte till. Det är ett barn, jag vet men det är inte den kärleken jag behöver det är inte den styrkan jag vill dela det är inte det sällskapet hela jag skriker efter.
Nu får jag panik och tårarna stiger i ögonen. Rummet krypmer och jag stirrar blint framför mig. Orden som skrivs blir skrivna genom någon slags automatik.
Masken krakelerar
Tårarna som trillar smetar ut sminket som har dolt mitt sorgsna ansikte under dagen. Masken krakelerar och under visas min sorg och min tomhet.
Året som gått
Allt som var, allt som kommer och allt däremellan. Blundat och tittat igen. Gömt mig tittat fram och hoppats trott och hoppats igen. Backat och funderat börjat min vandring igen.
Ord bildar kedjor och kedjorna binder mig. Mitt hjärta fylls av förtvivlan och tomheten tränger igenom.
Tid att gå vidare....
Klumpen
Strimmor
Lördag morgon
Hjärtat i halsgropen
Men nej, fan också jag är vaken och jag lever. En ny dag och en ny natt måste slås ihjäl.
Huvundet värker men inte lika mycket som hjärtat. Jag sväljer och sväljer men det går inte. Kan inte ens skriva ner känslan jag har här.
Men jag har tänkt länge på en sak. Med ett bultande hjärta hur länge orkar kroppen då?? Inte så länge hoppas jag.
Med kvällen kommer mina vänner
Varför alltid på kvällen och varför alltid på natten. Det är inte mig förunnat att få blunda i lugn
att få ladda om och finna ny enerig.
Paniken och ångesten tar tag i mig och fångar mig binder ihop mina händer och fötter så att jag inte
kan rymma så jag inte kan fly.
Ni som läser och har läst och som förstod att jag hade ett helvete i vintras, hmm det är långt tid sedan, ni kan nog utläsa att det bara blir värre och värre.
Gud hjälpe mig att se något hopp att se något ljus. Varför ber jag om guds hjälp...
Jag tror inte han finns för om så skulle jag aldrig ha mått så här!!!
Liv, jag vet hur det stavas men jag vet inte vad det är.
Tänk om jag fick smekas av värme och ljus, lycka och njutning.
Att få somna med hjärtat dunkande av kärlek av värme och ömhet.
Att lägga mitt huvud i din famn
Tomhet, ensamhet och en ny dag. Vill inte!!!
Masken sitter på
Ett abrupt uppvaknande efter några timmars sömn. Tomheten äter på mig och jag kan inte svälja och hålla emot.
Jag lyckades värja mig några sekunder för det obehagliga och det otäcka.
Nu sitter masken på och jag måste le, bita ihop och vara stark.
Vridit och vänt
Nu är klockan kvart över tre på morgonen. Och jag har fått någon timmes sömn mer verkar det inte bli inatt. Så det är väl lika bra att stiga upp klä på sig och åka till jobbet. Kanske kan jag få något gjort där.
För att bara ligga här kallsvettig och fylld av panik ger ju ingneting.
Med ett hjärta som sitter i halsgropen och med en känsla av att bara vilja kräkas samlar jag ihop det som är kvar av mig och längtar till kvällen när jag får lägga mig i sängen och försöka sova igen.
Jag vill inte!!
Tömma sand ur fickorna
Tårara för sorg och saknad. Vet inte ens vad jag ska skriva just nu. Tänk om det gick att tömma tankarna på golvet så som man gör när man tömmer sand ur fickorna.
Det blev kväll och det kommer en natt och ni vet vad som väntar efter natten, en morgon i panik och ångest. Tyvärr är det så att mitt knep att försöka värja mig genom att krypa ihop till en boll inte funkar längre så nu måste jag försöka komma på något annat.
Ett sätt är att hoppa för då slipper man ju allt annat också.
Att vandra baklänges är mer komplicerat än vad man skulle kunna tro.
Tömma alla sorger
Inom råder kaos och tomhet. Ett hål som är svart och bottenlöst.
Allt snurrar hela tiden runt, varför tomhet saknad och ensamheten.
Jag står själv inte särskilt stadigt men på något konstig sätt ändå med båda fötterna på jorden. Det är nog bara jag som känner att det svajar.
Igår drog nästa besvikelse in och jag hade svårt att förstår. VARFÖR, det har gått så lång tid nu och jag har inget med ditt liv att göra längre. Men det är precis som du etsat dig fast i hela mig. jag kommer inte loss från de kedjorna du smed åt mig under vår tid tillsammans.
Har det med att göra att jag kämpade så mycket att jag innerstinne verkligen var kär och älskade. Jag blottade mig så många gånger för dig och jag genomled så mycket för din skull.
En vecka fråntagen egen vilja och mitt förstånd för din skull.
Det svarta sorgerna tar över och förintar mig i små bitar. Tillsammans med panik och ångest har den alierat sig och vill ta död på mig. Och vet ni. Jag önskar för varje sekund att de lyckas. Men fråga någon runtom mig så skulle de inte ens förstå vad jag pratar om.
"Helén som alltid är så glad och alltid har ett leende och några förstående ord att dela med sig av"
JÄVLA liv!
Men nu ska jag aldelses strax bita ihop under den här dagen. Undrar hur den blir och vad som händer. Jag hatar helgerna!!
Skakar av ångesten
Likt en boll har jag legat ihopkrupen för att värja mig så gott jag kunnat. Men jag har inte lyckats. Den har drivit in tillsammans med paniken och gjort natten och morgonen till ett rent helvete.
Tankarna har flytt till att göra slut på det.
Varför och hur länge, hur mycket orkar jag?
Ensam och tom ensam och så ledsen.
Tårarna har inte trillat utan de har fastnat och stelnat likt iskristaller.
Utan luft är det svårt att andas utan energi är det svårt att leva utan mening är livet svart,
meningslöst och ett rent hån.
